På min morgonjoggrunda idag (SÅ, då fick jag det sagt – jag tar alla tillfällen i akt att smygskryta om mitt lunkande) – så bokstavligt talat SPRANG jag in i en övergiven väska på gatan.
Där stod den alldeles ensam och det morgonstressade folket jäktade förbi utan att skänka den en blick. Någon vände sig om i all hast men de flesta bara ignorerade den.
Jag däremot passade på att slå mig ner, mest för att bli av med mitt håll och återhämta andan lite 😉
Jag satte mig på huk och vaktade väskan för ett slag. Så att ingen fuling kom och lade tassarna på den.
När min andfåddhet lagt sig så började jag fundera på vad steg nummer 2 skulle bli.
Jag kunde ju inte sitta där och vänta i all evighet. Jag måste hem och ta hand om Lillan när Patrick går till jobbet.
Ägaren till väskan lös med sin frånvaro.
Jag tog beslutet att öppna blixtlåset och se om jag kunde hitta en ledtråd till vem väskan tillhörde.
Bingo!
Väl synligt i ett innerfack låg det prydligt en plånbok med ett körkort.
Puhh, så skönt att jag slapp rota.
Det känns väldigt olustigt att gå igenom en total främlings personliga tillhörigheter. Det tog emot bara att öppna väskan.
Glad över att jag funnit ett namn så lätt så började jag med att scanna av nätet.
TACK INTERNET! (vad gjorde man ens innan internet?!) 😉
Eniro, Hitta.se, Facebook, kollade LinkedIn, ja jag jobbade på högvarv för att hitta ett mobilnummer. Inget napp dock.
Efter många samtal till det fasta numret och ett par meddelanden ivägmailade på både FB och en annan kontaktväg så traskade jag lite trumpen hem med portföljen under min arm.
Min make tittade storögt när jag kom tillbaka efter min löprunda med en portfölj.
Efter en kort resumé för honom så började frågorna att poppa upp i mitt eget huvud. Tvivel på om jag ens hade gjort rätt i att ta den från gatan? Kanske ägaren bara hade sprungit upp i lägenheten?
Fast jag stod ändå där och väntade i minst 15 minuter.
Hmm. Ja ja, jag kan inte göra mer än att vänta och se om mannen ifråga hör sig. Annars får jag väl traska till Polisens hittegodsavdelning.
Suck, tänk om väskan blir ett projekt helt plötsligt…
Ja ja, det är ju Good Karma i alla fall om jag lyckas återbörda den till ägaren.
Sagt och gjort!
Det gick inte lång tid efter mina funderingar som min mobil ringde och på andra sidan hörde jag en kvittrande glad och lättad man som var så tacksam att jag tagit hand om hans portfölj.
Som han uttryckte det – ”ALLT finns där i! Kort, pass, nycklar – ja ALLT!”
Och visst är det ju så. Ofta går man drar runt på halva sitt liv i sin väska.
Note to self – tömma sin väska oftare och se till att slimma den så bara det mest nödvändiga är med.
Vi bestämde träff vid ett café runt hörnan från oss.
Mötet med mannen gjorde mig varm i hjärtat. Jag fick en stor bukett med vackra blommor och ett fint kort som tack för hjälpen.
Katarina!
Stort tack för din vänlighet och ärlighet.
/Staffan
Mannen blev glad och jag blev glad!
Och jag fick mycket tydligt klart för mig att jag gjort en god gärning och räddat hans dag!
Så härligt!
Jag hoppas nästan att jag springer in i väskor lite oftare för detta gjorde mig gott 🙂
Inget slår Good Karma!
Katarina Briem 