Så många möten och happenings med så härliga människor.
Jag känner mig berikad och full av ny energi att ta denna veckan med storm!
Jag har tyvärr inga egna syskon men istället många goda vänner. En av dem som står mig närmst är min kära barndomsvän Victoria.
Ellie med sin nya bok. Tack älskade Bigsis för dessa hiskeliga djurläten som numera förgyller våra morgnar här hemma…
Vickan går även för mig under smeknamnet ”Älskade Bigsis”. Ja, lite cheesy kanske, men för mig det enda rätta ❤
Hon bor i Malmö med sin familj men var uppe på besök i Stockholm och vi var flera som fick njuta av hennes sällskap.
Ni vet när man känner varandra så väl att man knappt behöver prata sätta ord på saker, för man tänker ändå, i princip samma tanke.
Eller så pratar vi i mun på varandra om helt olika saker och skrattar sedan hjärtligt åt att vi är så knäppa!
Alltid så härligt, ärligt, prestigelöst, och kärleksfullt.
Hon är verkligen one of a kind ❤
Och det bästa av allt är att vi snart ska spendera en hel vecka ihop med små våra familjer i Frankrike. Känns som en dröm!
I lördags tog snälla Gudmor Anna och Daniel hand om Eleonora här hemma och vi var iväg på galej.
Och inte vilket galej som helst. Hatt-och husfest hos goda vänner Amelie & Erik, som köpt ett fantastiskt hus i Bromma!
Vilken kväll vi hade!
Tjo och tjim, skoj och så många skratt!
Och det finaste, att verkligen få PRATA med vänner och bekanta. Detta låter kanske knäppt men jag kände en stor skillnad i mitt eget sätt att umgås.
En mycket bra förändring.
Förr om åren så var fokus själva festen. Jättekul kvällar men man tog sig liksom inte alltid tid till att verkligen prata med varandra. Man hade mest bara väldigt kul!
Nu däremot, så kände jag en avsevärd skillnad. Nu hade i alla fall mitt fokus förflyttat sig till umgänget istället.
I lördags så verkligen umgicks jag med folk. Så många samtal med fina människor, både djupa och ytliga. Men ändock samtal och inte bara fest. Hajar ni vad jag menar?
Så himla trevligt i alla fall!
Jag tror banne mig att jag har gått och blivit en liiite mer mogen kvinna, hahaha!
Dock så var det SÅKLART även många varma kramar och en hel del dans, då trivs jag 🙂
Igår firade mina älsklingar mig på Mors Dag med fina paket och kort. Vi unnade oss både MAX-burgare och söndagsgottis framför Pretty Woman.
Igår kväll var jag på något för mig – helt otippat…
Nämligen Rod Stewart på Globen – och wow, wow, wow vilken kväll vi hade!
Min kära väninna Mallan överraskade mig med konsertbiljetter och precis när vi skulle slå oss ner på våra platser så vinkade en man från turnéekipaget på oss.
Han frågade oss på vackert klingande brittiska om vi ”ladies” kunde tänka oss att sitta på Front Row, uppskattningsvis ca 3 meter från Roddan himself på scen.
Ett litet motkrav fanns bara…
Att vi under hela konserten skulle dansa och ha kul!
Lite som galna Groupies med andra ord… 🙂
Mallan och jag behövde inte lång betänketid och tackade såklart, gladeligen JA till erbjudandet!
2 minuter senare hade vi Roddan rakt i synfältet!
Bilden av Rod hade jag sedan tidigare solklar framför mig.
Rocklegenden och kvinnokarlen med sin hesa röst och spretiga kalufs som bland annat höll ihop med Britt Ekland på glada 70-talet.
Men faktum kvarstår att Rod och jag är lite olika generationer.
När jag var ”ung” (yngre än vad jag är nu ) 😉 så var det Vengaboys som pumpades ur högtalarna – och inte så mycket Rod Stewart…
Men lite förkoll hade jag ändå, de låtar jag kom att tänka på direkt var klassikerna:
”The first cut is the deepest”
”Da ya think I’m sexy”
”Sailing”
Tur för mig att samtliga spelades så att jag friskt kunde skråla med – i refrängerna i alla fall 🙂
Men det spelar liksom ingen roll.
För trots att jag långt ifrån kunde alla texter, så är det en god och speciell känsla att bli upprymd och fylld av riktigt bra musik!
Och självfallet levererade Mallan och jag full pott gällande vår appearance framför scen!
Som vi dansade, klappade i takt, skakade rumpa och sjöng med 🙂
En sån skön krutgubbe!
71 år ung and still going strong!
Med dryga 50 år i branschen rockar han fortfarande loss och bjussar på sig själv.
Då tycker jag att man helt klart kan titulera sig Superstar!
Att han förutom en lysande artistkarriär lyckats att ”Rodda” *hahaha* 8 barn med 5 olika kvinnor i 3 olika äktenskap kräver en eloge i sig 😉
Hatten av för Roddan helt enkelt!
Vi hade verkligen en toppenkväll och jag måste säga att Rottie the Hottie – den levande legenden har fått en plats i mitt musikaliska hjärta!
På min morgonjoggrunda idag (SÅ, då fick jag det sagt – jag tar alla tillfällen i akt att smygskryta om mitt lunkande) – så bokstavligt talat SPRANG jag in i en övergiven väska på gatan.
Där stod den alldeles ensam och det morgonstressade folket jäktade förbi utan att skänka den en blick. Någon vände sig om i all hast men de flesta bara ignorerade den.
Jag däremot passade på att slå mig ner, mest för att bli av med mitt håll och återhämta andan lite 😉
Jag satte mig på huk och vaktade väskan för ett slag. Så att ingen fuling kom och lade tassarna på den.
När min andfåddhet lagt sig så började jag fundera på vad steg nummer 2 skulle bli.
Jag kunde ju inte sitta där och vänta i all evighet. Jag måste hem och ta hand om Lillan när Patrick går till jobbet.
Ägaren till väskan lös med sin frånvaro.
Jag tog beslutet att öppna blixtlåset och se om jag kunde hitta en ledtråd till vem väskan tillhörde.
Bingo!
Väl synligt i ett innerfack låg det prydligt en plånbok med ett körkort.
Puhh, så skönt att jag slapp rota.
Det känns väldigt olustigt att gå igenom en total främlings personliga tillhörigheter. Det tog emot bara att öppna väskan.
Glad över att jag funnit ett namn så lätt så började jag med att scanna av nätet.
TACK INTERNET! (vad gjorde man ens innan internet?!) 😉
Eniro, Hitta.se, Facebook, kollade LinkedIn, ja jag jobbade på högvarv för att hitta ett mobilnummer. Inget napp dock.
Efter många samtal till det fasta numret och ett par meddelanden ivägmailade på både FB och en annan kontaktväg så traskade jag lite trumpen hem med portföljen under min arm.
Min make tittade storögt när jag kom tillbaka efter min löprunda med en portfölj.
Efter en kort resumé för honom så började frågorna att poppa upp i mitt eget huvud. Tvivel på om jag ens hade gjort rätt i att ta den från gatan? Kanske ägaren bara hade sprungit upp i lägenheten?
Fast jag stod ändå där och väntade i minst 15 minuter.
Hmm. Ja ja, jag kan inte göra mer än att vänta och se om mannen ifråga hör sig. Annars får jag väl traska till Polisens hittegodsavdelning.
Suck, tänk om väskan blir ett projekt helt plötsligt…
Ja ja, det är ju Good Karma i alla fall om jag lyckas återbörda den till ägaren.
Sagt och gjort!
Det gick inte lång tid efter mina funderingar som min mobil ringde och på andra sidan hörde jag en kvittrande glad och lättad man som var så tacksam att jag tagit hand om hans portfölj.
Som han uttryckte det – ”ALLT finns där i! Kort, pass, nycklar – ja ALLT!”
Och visst är det ju så. Ofta går man drar runt på halva sitt liv i sin väska.
Note to self – tömma sin väska oftare och se till att slimma den så bara det mest nödvändiga är med.
Vi bestämde träff vid ett café runt hörnan från oss.
Mötet med mannen gjorde mig varm i hjärtat. Jag fick en stor bukett med vackra blommor och ett fint kort som tack för hjälpen.
Katarina!
Stort tack för din vänlighet och ärlighet.
/Staffan
Mannen blev glad och jag blev glad!
Och jag fick mycket tydligt klart för mig att jag gjort en god gärning och räddat hans dag!
Så härligt!
Jag hoppas nästan att jag springer in i väskor lite oftare för detta gjorde mig gott 🙂
Det är minst sagt i ropet att pusha sig själv till det yttersta.
Alla ni som kör race såsom Tough Viking, Triathlon, Vasaloppet, Ultramarathon, maror- och halvmaror, milen och 5km…
Alla ni inbitna, coola stålkvinne – och stålmannenstarka Crossfitare.
Alla de supersnabba cyklisterna.
För att inte tala om alla Bootcamps som attraherar så många av oss.
Det finns så mycket att hugga tag i och allt räknas!
Detta kan av en del tyckas vara hysteriskt men jag tillhör den grupp som väljer att istället imponeras, motiveras och inspireras av alla dessa starka, uthålliga kämpar.
Så mycket cred till er, ni vet vem ni är!
Det är enligt mig stor positiv trend att det är ”inne” att utmana sig själv och satsa på träning och hälsa.
Så klokt. Gamla som unga. Alla behöver vi det!
Jag är en allätare och är sällan svår på att testa nya saker. Såväl inom träning.
För mig är det lika nice med ett tufft styrkepass, ett glädjande danspass eller ett soft yogapass. Det är variationen som är det härliga.
MEN
Att springa är inte min grej. Inte alls min grej faktiskt. Jag tycker att det är så tråkigt. Och jag har tidigare bestämt mig att jag aldrig kommer bli en löpare/joggare.
Det där är bara så dumt av mig.
Det är av ren feghet som jag skyller på ovan. I själva verket är löpning inget för mig då jag helt enkelt har för dålig kondition och är för otränad inom grenen.
Något annat ska jag inte skylla på.
Så många gånger jag tittar med suktande blick efter alla er friska, spänstiga löpare som med lätta steg swishar förbi mig på när jag traskar på med Ellie i vagnen.
Ni har alla olika förutsättningar men det ni har gemensamt är att ni faktiskt gör det. Grymma är ni!
Jag känner en stark dragning till att bli en av er. Jag vill också kunna swisha förbi!
Jag tänker typ lite såhär! Hahaha!
Eftersom jag själv har sagt att övning ger färdighet, så är det bara för mig att lyfta på ändan och ta mig ut.
Nu är det slut på att fega ur. Jag har därför för att mig pusha mig själv, anmält mig till ett lopp.
Topploppet i Hagaparken den 17 september, man kan välja på 5km eller 10km.
Flera av er som säkert är rutinerade löpare kommer fnissa åt mig när jag säger vilken distans jag valde, ni kan ju gissa…
Ja, jag är en fegis – men för mig är det dock stort och framförallt en bra början på min löparkarriär, hahaha!
Jag ska erkänna att jag fixar 5km idag men det går inte så kvickt och definitivt inte så lätt som jag önskar.
Och 10km – ja OM, då säger jag OM, jag på ren vilja hade fixat det – ja då hade ambulanspersonal fått möta upp mig med defibrillator vid mållinjen 😉
Jag vill springa 5km ”lätt på foten” (hehe) på en, för mig bra tid.
Jag vill känna glädje i mina steg och efteråt vara röd som en gris, ha varma dunkande kinder och känna mig nöjd, glad och så stolt över min prestation.
Jag har gjort det en gång förut, september 2014 och nu är det dags för repris!
Mina ruttade löparkompisar säger att det är en god idé att skynda långsamt.
Inte gå ALL IN direkt utan öka peu en peu, i såväl fart som distans.
Det är det jag jobbar på nu.
Jag är så långt man kan komma ifrån en tävlingsmänniska, men jag ska inte sticka under stolen med att det känns lite kul med ett mission 🙂
Jag tänker också att eftersom loppet är tätt inpå sommaren så kommer jag att ”vara tvungen” att hålla igång under semestern. Och löpning kan man utöva var som helst, när som helst.
Det finns absolut ingenting att skylla på!
Selfie – YES! Jag har redan börjat smygträna lite, här svettig och glad. Puh så jobbigt det är. Men skam den som ger sig – jag ska försöka att bli zåå znabb 😉
Kanske jag denna gång rent av kan få blodad tand och bli peppad att fortsätta öka distansen. Känns osannolikt men vem vet.
Jag har än så länge lyckats få med mig två härliga tjejer på detta, Anna och Emma och fler ska vi bli!
Är det någon annan som känner som vi och vill haka på? Eller kanske rent av redan är anmäld?
Vi kan göra det till en happening med picknick och grejer!
Ett bamsestort och varmt tack till alla er som tagit er tid att läsa och kommentera mitt föregående inlägg.
Betyder MASSOR för mig.
Självmord är ett ämne som tyvärr ofta är belagt med skuld och skam men som vi i allra högsta grad måste prata om.
Som ni vet så tror jag på öppenhet och jag förstår genom all fin respons och alla privata meddelanden jag har fått, att det är nödvändigt att vi belyser och ventilerar detta.
Jag blir varm i hjärtat och känner mig mycket hedrad när ni säger att min delning gör skillnad.
Att mitt nakna och brutalt ärliga sätt att beskriva denna kluvna sorg kan hjälpa andra i samma situation.
Det är det som betyder mest för mig.
Er omtanke har givit mig och mina känslor inför min egen bearbetning, en rejäl skjuts i rätt riktning.
Jag känner mig stärkt och lättad inombords.
Återigen, det här betyder så mycket mer än jag först kunde ana själv.
Mitt varmaste tack till er.
Låt oss alla nu vara ödmjuka inför livets komplexitet. Allt är inte alltid en dans på rosor.
Men sluta för den sakens skull aldrig att dansa. Låt oss aldrig aldrig ge upp.
Vi är skapade för att överleva och livet sig självt är guld värt!
Jag lånar det starka uttrycket från en otroligt mäktig tjejgrupp med samma namn;
En extremt varm dag, sådär så att det dallrande från asfalten. Jag fick ett samtal som kom att förändra allt.
Mitt liv skulle aldrig mer bli sig likt.
Orden ekade i mitt huvud. Jag kunde inte ta in vad min styvmamma just sagt.
Det blixtrade för mina ögon, susade i mina öron och jag skrek. Jag vet inte om jag skrek högt eller om jag inte fick ut ett ljud.
Men i mitt hjärta och i min hjärna var det total kortslutning och mitt inre skrek i full panik.
Det kunde inte vara sant. Hon måste ljuga. Det stämmer inte.
Men hon upprepade sig och sa:
DIN PAPPA ÄR DÖD.
De mest fruktansvärda ord att ta emot. Som ett slag i min mage. En käftsmäll. Ett onaturligt, blytungt tryck över bröstet.
Jag började hyperventilera, paniken tog över och ångesten dränkte mig som en tsunamivåg.
Alla stackare som tagit emot ett oväntat, plötsligt dödsbud av en närstående vet precis vad jag pratar om.
Min kära väninna och dåvarande pluggkompis (hoppas att du läser detta ”Världens bästa Jessan”) som sovit över hos mig den natten, försattes ofrivilligt i en totalt panikartad situation.
Jag ringde mamma och pappa L i Ystad.
Mamma lyfte på luren och jag minns att jag skrek rakt ut, ”PAPPA ÄR DÖD!!!”
Mamma svarade då med söndergråten röst – ”Vi vet, polisen var just här och berättade”.
Minuterna innan mitt samtal hade två uniformsklädda poliser kommit in i mina föräldrars härligt lummiga trädgård, där mamma och pappa L suttit och njutit av en sommarfrukost.
Mamma och pappa L drabbades direkt av panik och trodde att det hade hänt mig något men polisen kom med ett dödsbud gällande min pappa T.
Polisen visste inte hur de skulle komma i kontakt med mig och det i kombination med min ”låga” ålder 21 år (skulle fylla 22 år till hösten) gjorde att de därför valde att först informera mina föräldrar i Ystad.
Jag svarade henne i ren affekt – ”Varför i helvete har ni inte sagt något??!!”
Mamma i chock – ”Vi har inte hunnit Katarina, vi ville berätta det för dig personligen och ska sätta oss i bilen till Malmö nu”
Jag slängde på luren. Började panikartat, hysteriskt att dammsuga lägenheten.
Jessica försökte att lugna mig, hon var så fin. Alltid så fin och varm. Jag undrar nu om jag verkligen tackade henne ordentligt för allt hon gjorde för mig den dagen. Hoppas att hon läser detta.
Det var surrealistiskt. Som på film. Så totalt chockartat.
Jag låste in mig i badrummet, satte mig i badkaret, vred på det varma vattnet och blev sittandes där.
Jag satt där länge. Så länge att mina föräldrar hann komma från Ystad. Jag ville sitta där för evigt.
Jag ville aldrig aldrig öppna dörren och släppa in verkligheten. Jag ville bara stanna där i badkaret med det varma vattnet som sköljde över min nakna kropp.
Min biologiska pappa T hade ”omkommit” i en bilolycka på lördagskvällen.
En olycka som senare visade sig vara avsiktlig från pappas sida och utan att gå in på detaljer, så finns det inga som helst tveksamheter gällande den frågan.
Min pappa hade valt att ta sitt liv. Valt att lämna mig och många andra.
Jag fick frågan om jag ville ”ta farväl” av pappa på bårhuset. Eftersom jag inte kunde tro att det var sant ville jag se det med egna ögon.
Mamma, pappa L och jag satte oss i bilen på väg upp till Blekinge, där pappa T och hans fru var bosatta sedan en tid tillbaka.
Det var hett ute, säkert 30 grader varmt, vår AC hade lagt av och bilresan upp kändes som en resa till helvetet.
På grund av chocken vände sig min mage gång på gång och jag vet inte hur många gånger vi fick stanna vid vägkanten så jag kunde kasta upp.
Jag var ett vrak. Det var som att något annat tagit över min kropp.
Ångesten. Den totala ångesten.
Nästan ett dygn hade gått sedan hans hjärta slutat slå och hans kropp hade nu hunnit bli kall. Och fuktig.
Att se en död människa, inte vem som helst utan min egen pappa, liggandes på en bår, uppsminkad och tillsnyggad så gott det går efter återupplivingsförsöken, var märkligt.
Inte obehagligt utan bara märkligt.
Det må låta ofattbart men jag hade inte velat ha det ogjort att se min pappa så. Det var en blandning av något helt makabert men också fint och andligt.
Det var så tydligt för mig att kroppen som låg där bara var ett skal.
Jag låter det vara osagt om det finns ett liv efter döden men jag kan svära på att kroppen som låg där var tom.
Min pappa fanns inte i det rummet.
Så kände jag då och det har hjälpt mig mycket för att kunna bearbeta hans död och gå vidare i mitt liv utan honom.
En favoritbild i repris på min fina pappa T
Min pappa jobbade under många år på sjön och hade även ett stort intresse för segelbåtar och havet i stort.
Det enda naturliga alternativet var därför för mig var att släppa hans själ fri i det elementet han älskade mest. Jag valde att sprida hans aska i havet.
Ett par veckor efter hans död åkte min mamma, en begravningsförättare och jag ut med en liten fiskebåt från Limhamns småbåtshamn.
Jag sänkte ner urnan med hans stoft ungefär i höjd med Öresundsbron.
Det var en fin stund och där och då blev pappa T fri ❤
Limhamn – Skåne
Hans aska är spridd med strömmarna och gud vet var i världens vatten han virvlar runt idag.
Det gör att jag kan sörja min pappa vid vilket hav jag än befinner mig vid.
Det är fint tycker jag.
Kuredu Island – Maldiverna
Precis som pappa så älskar jag havet i alla dess skepnader. Det är så mäktigt, fascinerande och framförallt så vackert.
När jag är vid vatten brukar jag ta en tyst stund för mig själv och bara se ut över det oändliga, stora och härligt fria havet och tänka på pappa.
Bilderna är tagna av mig på promenader längs havet som gör mig så gott djupt in i min själ. Saknar Skåne och dess vidunderliga vyer.
Havet för mig har en terapeutisk kraft.
Falsterbo – Skåne
Att bearbeta sorgen till min pappa är ett evighetslångt livsjobb.
Jag hade velat fråga honom så mycket. Och det finns så mycket jag aldrig hann få sagt.
Jag hade velat att han skulle möta min stora kärlek Patrick, se mig växa upp till den kvinna jag är idag och framförallt få se mig som mamma till Eleonora.
Bli morfar och ha relation till vår dotter.
Samtidigt som jag tänker på hur han hade varit nu om han levat.
Hade alkoholismen och depressionerna tagit över? Eller hade han osannolikt blivit frisk från sitt livslånga missbruk?
Hur hade vår relation varit? Hade han ens varit lycklig?
Tulum – Mexico
Det är så lätt att vara en egoist.
Att tänka på att jag VILL ha honom här.
Men nu var det ju så att han själv INTE VILLE vara kvar på jorden.
Vem är jag då att döma ut honom? Vad ger mig rätt att bestämma att det var han som gjorde fel i att lämna oss?
Var det hans sjukdomar som avgjorde hans beslut att ta sitt liv? Eller ville han det innerst inne?
Om han hade blivit frisk från sitt missbruk, hade han då levt idag?
Så många frågor som jag måste inse att jag aldrig någonsin kommer få svar på.
Kuredu Island – Maldiverna
Det jag skriver nu kommer kanske att provocera någon.
Jag ber om ursäkt i så fall men måste skriva det jag känner. Alla fall är olika och det jag talar om här är min pappas livssituation och mina känslor.
Självmord. Något av det mest komplexa.
Så fegt att lämna allt bakom sig men samtidigt krävdes det ett enormt stort mod för min pappa att verkligen förverkliga sina självmordstankar.
Jag är övertygad om att min pappa där och då i sin sinnesstämning inte såg någon annan utväg än att lämna oss.
Att han i sitt sjuka tillstånd var övertygad om att detta var det bästa för alla inblandade parter.
Att han såg sig själv som en börda och ville förskona oss genom att faktiskt bara lämna.
Falsterbo – Skåne
Det må låta hårt och ofattbart men ibland tänker jag till och med att det kanske någonstans ändå var lika bra att det som hände hände…
Inte för att jag inte saknar honom – för det gör jag varendaste dag.
Utan för att jag är rädd för vad som hade hänt om hans försök att ta sitt liv hade misslyckats…
Mitt känslosamma, naiva jag – tänker att vi kanske hade kunnat rädda, lyfta, bota och ”laga honom” – men min realistiska, krassa sida tänker lite annorlunda.
Kanske var det så, att min far var ett förlorat fall.
Det som är så frustrerande är att jag kommer aldrig få veta.
Jag kan vända och vrida på detta i mitt huvud om och om igen och jag kommer aldrig att komma fram till ett vettigt svar.
Det finns för- och nackdelar med allt.
Falsterbo – Skåne
Jag har svårt för att förlåta min pappa för att han gjorde som han gjorde. Den typen av svek ska ingen, absolut ingen få uppleva.
Men det är bara jag som förlorar på att känna ilska.
Ilska har jag känt så det räcker.
Jag minns att jag efter pappas död drömde mardrömmar där jag slog min pappa gul och blå. I frustration och jag skrek. Det var hemskt.
Jag har även drömt flera gånger att han fortfarande är vid liv. Så verkligt.
Sorgen till en nära som tagit sitt liv är en annorlunda sorg. Den är inte bara ren och fin. Den är även uppblandad med fula sidor.
Eller ja, jag kan ju bara relatera till min egen sorg för min pappa och den har stundvis varit fylld med aggression, ilska, frustration och svek.
Det är dags att jag lämnar det mörka bakom mig.
Jag tror att jag är redo.
Redo för att välja att minnas honom med glädje och kärlek.
Tänka tillbaka på allt fint vi hade under min uppväxt. Allt kul och tokigt vi hittade på tillsammans.
Hur bra han faktiskt var som pappa trots allt.
Minnas tillbaka på den starka kärlek som fanns emellan oss.
Jag har därför bestämt mig att jag måste försöka försonas med honom i mitt inre.
Det är så enkelt och märkligt nog ofta gott att ha sin favvofrulle som man äter dag efter dag efter dag.
Konstigt egentligen då man inte hade tyckt att det vore så festligt att äta samma rätt till middag varenda kväll. Men med frulle kommer man liksom undan med att inte vara så ombytbar.
Så brukar det i alla fall vara för mig.
Någon period har jag snöat in helt på omelett, en annan på chiapudding, under en period blev det bara smoothies, eller grekisk yoghurt med granola och som för ett tag sedan, bananpannkaka.
Alla rätter ovan är ju jättesmarriga!
Men inte konstigt att man till slut tröttnar när man som jag envisas med att äta samma frukost varenda dag under en period.
Jag ska därför från och med nu jobba på variation på mina frukostar! Sprida ut allt det goda på veckans alla dagar istället 🙂
Idag vaknade vi ottan pga Lillans envisa torrhosta (endast nattetid) som vägrar att försvinna. Om någon har tips på hur man tar sig ur hostträsket så mottages det tacksamt!
Vi var båda vimmelkantiga av trötthet och tog det kloka beslutet att ta skift med Ellie.
Så det blev en söndagsfrulle för oss tjejer medan min man sov ikapp efter early bird-passet. Sen tog jag en sen frukost nr 2 ihop med min man när han slagit upp sina blå 🙂
Frukost är så gott!
Idag blev det en favorit i repris här hemma. En rätt som jag varje gång slås över hur lätt och fantastiskt smarrigt det är!
Nämligen Bananpannkakor, naturligt sött och gott!
Världens lättaste recept och banan och ägg har man i princip alltid hemma.
Det svåraste för mig är att inte käka upp de som är klara under tiden de sista gräddas.
Många av er har garanterat mumsat och lagat bananpannkakor förr, om inte så finner ni receptet nedan.
Till 1 portion som blir ca 3 st tunna pannkakor behövs:
1 mogen banan
2 ägg
1/2 tesked vaniljpulver (ej vaniljsocker)
Kokosolja att steka i för att få en fin yta, funkar lika bra med smör.
Ta fram en bunke, mosa bananen med en gaffel, knäck äggen, häll i vaniljpulvret, vispa ihop smeten och stek tunna pannkakor på medelvärme.
Ha tålamod och pass upp så de ej blir brända!
Serveras med den frukt, bär som du har hemma.
Idag blev det tinade hallon, blåbär och till det persika, toppat med kokosflingor.
Ibland kör jag bara skivat äpple och kanel om jag inte har något ”roligare”hemma.
Kanske jag kan smitta av mig med min nytändning på bananpannkaka 🙂
Att lära sig att tacka nej till trevliga inviter. Att ibland göra det som är bäst för familjen och för en själv – framför allt det där som lockar så in i vassen.
Att våga vara den som vänligt avböjer trots att man inte har någon ”egentlig” anledning.
Att välja att prioritera en lugn skön hemmahelg utan de minsta planer och tillåta sig själv att bara göra ingenting.
Eller i mitt fall, att ”bara” få vara mamma för ett slag och vara 100% närvarande i ens egen lilla värld.
Det ska jag jobba för.
Vi är lyckligt lottade som är omgivna av fina människor som bjuder in till allt möjligt skoj och jag har så länge jag kan minnas varit den som gladeligen hoppat på – och tackat ja till det mesta kul som händer!
Det har inneburit massor av roliga, upplyftande och fantastiska händelser men också ibland byggt upp en stress i mitt bröst.
Klyschigt men ABSOLUT SANT är att man faktiskt inte behöver vara med på allt.
Speciellt inte nu när man inte bara har sig själv att tänka på – utan även en liten älskling och en make ❤ ❤
När jag blev mamma trodde jag lite naivt att jag skulle kunna fortsätta att leva nästan precis som vanligt. Och det kan man – nästan.
Men faktum kvarstår att ens referensramar har förändrats avsevärt och plötsligt är prioriteringarna helt annorlunda än vad man tidigare varit van vid.
Det är oerhört frestande och lätt att boka upp varje dag i veckan för någon form av aktivitet och umgänge. Fina möten med härliga människor som gör en så gott.
Men varför tvunget trycka in så mycket som möjligt?
Varför inte sprida ut gracerna och unna sig dagar som är HELT ouppbokade?
Hela helger med familjen HELT utan umgänge med vänner.
För mig är det ett stort steg i min mognadsprocess att jag lär mig att tacka nej även till roliga inviter. Och att jag i samband med NEJ:et inte nödvändigtvis behöver komma med en superduperlång och detaljrik förklaring.
Det är nästa steg för mig som jag ska jobba mot.
Tänk vilken lättnad att bara rätt och slätt kunna säga; ”Tack för inbjudan men tyvärr passar det inte denna gång, ha det så kul”
Många i min närhet är så kloka och så vill jag också bli.
Förhoppningsvis finns våra vänner kvar trots att man tackar nej någon gång då och då 🙂
Och vet ni vad – i helgen har vi har tackat nej till lockande inviter helt utan ”giltigt förfall” och jag njuter av att bara få vara hemma med min lilla familj ❤
Ett stort steg i rätt riktning för mig och det känns så skönt i mitt bröst.
Måste dela med mig av min bildskatt och allt underbart vi insupit under helgen.
Jag vill påstå att vi krämat ur dessa pangdagar till fullo. Vi har i princip levt utomhus.
En av fördelarna med att vara småbarnsföräldrar är att dagarna – vare sig man vill eller ej – börjar i ottan.
Och det säger sig självt, går man upp tidigare blir dagarna längre och plötsligt har man väldigt många fler timmar att fylla med härligheter.
När försommaren dundrar in med buller och bång kan jag inte tänka mig något bättre än att hänga ute frukost, lunch och middag. Håller ni inte med?
Att sedan avrunda kvällen med en soffdäckning, sådär skönt utslagna av solens strålar är det bästa!
Nytt liv nu med en liten och jag gillart skarpt 🙂
Försommarsol och värme gör mig alldeles nipprig och njuter så löjligt mycket!
Jag känner verkligen hur jag lever upp och blir en ännu gladare version av mig själv.
I lördags var jag iväg på tjejlunch (all by myself) hos en väninna i hennes oas till trädgård. Det var så skönt, smarrigt och väldigt trevligt.
Härliga möten med både gamla och nya vänner och gott tjejsnack.
Spana in värdinnans Key Lime-paj nedan. Den var precis så god som den ser ut, mums! Tack kära Lotta för en så mysig dag!
Söndagen var helt vikt åt familjen och Ellie visade sig från sin absolut bästa sida. Efter en dryg veckas sjukdom och därmed lite extra kinkighet var det en sån befrielse att ha en kvittrande glad dotter som sällskap hela dagen.
Nu har kommit dit då lillan inte nödvändigtvis vill sitta i vagnen hela tiden. Hon vill ju upp och krypa runt, hitta på bus och leva rullan. Som imorse när jag hittade henne på köksgolvet i ett hav av kokosflingor, hahaha!
Den lilla handen hade visst lyckats slinka sig in i skafferiet och såklart hittat det som sprider sig mest av allt. Mannen baxade kvickt fram dammsugaren innan kokosflingorna spridits ut till hemmets alla vrår.
Vi nyttjade i alla fall det glada tillfället igår och gick och gick och gick. Det måste åtminstone blivit 1,5 mil.
Så skönt! Och så vackert!
Här omkring är Djurgården är min absoluta favoritplats och nu på försommaren är det som absolut vackrast. Spana bara in bilderna nedan.
Breathtaking!
Jag kan inte se mig mätt på all spirande grönska i denna otroligt vackra omgivning.
Jag har sagt det förut men det tål att sägas igen; välj att öppna ögonen och se allt vackert omkring oss. Och passa på att vara ute de tillfällen som ges.
Uteliv gör susen för såväl kropp som knopp!
Hoppas ni haft det minst lika bra som vi och ha en grym start på denna soliga måndag 🙂
Katarina Briem 