DIN PAPPA ÄR DÖD.

Söndagsmorgon 2007-08-05

En extremt varm dag, sådär så att det dallrande från asfalten. Jag fick ett samtal som kom att förändra allt.

Mitt liv skulle aldrig mer bli sig likt.

Orden ekade i mitt huvud. Jag kunde inte ta in vad min styvmamma just sagt.

Det blixtrade för mina ögon, susade i mina öron och jag skrek. Jag vet inte om jag skrek högt eller om jag inte fick ut ett ljud.

Men i mitt hjärta och i min hjärna var det total kortslutning och mitt inre skrek i full panik.

Det kunde inte vara sant. Hon måste ljuga. Det stämmer inte.

Men hon upprepade sig och sa:

DIN PAPPA ÄR DÖD.

De mest fruktansvärda ord att ta emot. Som ett slag i min mage. En käftsmäll. Ett onaturligt, blytungt tryck över bröstet.

Jag började hyperventilera, paniken tog över och ångesten dränkte mig som en tsunamivåg.

Alla stackare som tagit emot ett oväntat, plötsligt dödsbud av en närstående vet precis vad jag pratar om.

Min kära väninna och dåvarande pluggkompis (hoppas att du läser detta ”Världens bästa Jessan”) som sovit över hos mig den natten, försattes ofrivilligt i en totalt panikartad situation.

Jag ringde mamma och pappa L i Ystad.

Mamma lyfte på luren och jag minns att jag skrek rakt ut, ”PAPPA ÄR DÖD!!!”

Mamma svarade då med söndergråten röst – ”Vi vet, polisen var just här och berättade”.

Minuterna innan mitt samtal hade två uniformsklädda poliser kommit in i mina föräldrars härligt lummiga trädgård, där mamma och pappa L suttit och njutit av en sommarfrukost.

Mamma och pappa L drabbades direkt av panik och trodde att det hade hänt mig något men polisen kom med ett dödsbud gällande min pappa T.

Polisen visste inte hur de skulle komma i kontakt med mig och det i kombination med min ”låga” ålder 21 år (skulle fylla 22 år till hösten) gjorde att de därför valde att först informera mina föräldrar i Ystad.

Jag svarade henne i ren affekt – ”Varför i helvete har ni inte sagt något??!!”

Mamma i chock – ”Vi har inte hunnit Katarina, vi ville berätta det för dig personligen och ska sätta oss i bilen till Malmö nu”

Jag slängde på luren. Började panikartat, hysteriskt att dammsuga lägenheten.

Jessica försökte att lugna mig, hon var så fin. Alltid så fin och varm. Jag undrar nu om jag verkligen tackade henne ordentligt för allt hon gjorde för mig den dagen. Hoppas att hon läser detta.

Det var surrealistiskt. Som på film. Så totalt chockartat.

Jag låste in mig i badrummet, satte mig i badkaret, vred på det varma vattnet och blev sittandes där.

Jag satt där länge. Så länge att mina föräldrar hann komma från Ystad. Jag ville sitta där för evigt.

Jag ville aldrig aldrig öppna dörren och släppa in verkligheten. Jag ville bara stanna där i badkaret med det varma vattnet som sköljde över min nakna kropp.

Min biologiska pappa T hade ”omkommit” i en bilolycka på lördagskvällen.

En olycka som senare visade sig vara avsiktlig från pappas sida och utan att gå in på detaljer, så finns det inga som helst tveksamheter gällande den frågan.

Min pappa hade valt att ta sitt liv. Valt att lämna mig och många andra.

Jag fick frågan om jag ville ”ta farväl” av pappa på bårhuset. Eftersom jag inte kunde tro att det var sant ville jag se det med egna ögon.

Mamma, pappa L och jag satte oss i bilen på väg upp till Blekinge, där pappa T och hans fru var bosatta sedan en tid tillbaka.

Det var hett ute, säkert 30 grader varmt, vår AC hade lagt av och bilresan upp kändes som en resa till helvetet.

På grund av chocken vände sig min mage gång på gång och jag vet inte hur många gånger vi fick stanna vid vägkanten så jag kunde kasta upp.

Jag var ett vrak. Det var som att något annat tagit över min kropp.

Ångesten. Den totala ångesten.

Nästan ett dygn hade gått sedan hans hjärta slutat slå och hans kropp hade nu hunnit bli kall. Och fuktig.

Att se en död människa, inte vem som helst utan min egen pappa, liggandes på en bår, uppsminkad och tillsnyggad så gott det går efter återupplivingsförsöken, var märkligt.

Inte obehagligt utan bara märkligt.

Det må låta ofattbart men jag hade inte velat ha det ogjort att se min pappa så. Det var en blandning av något helt makabert men också fint och andligt.

Det var så tydligt för mig att kroppen som låg där bara var ett skal.

Jag låter det vara osagt om det finns ett liv efter döden men jag kan svära på att kroppen som låg där var tom.

Min pappa fanns inte i det rummet.

Så kände jag då och det har hjälpt mig mycket för att kunna bearbeta hans död och gå vidare i mitt liv utan honom.

24929699264_ef0fa7b417_o
En favoritbild i repris på min fina pappa T

Min pappa jobbade under många år på sjön och hade även ett stort intresse för segelbåtar och havet i stort.

Det enda naturliga alternativet var därför för mig var att släppa hans själ fri i det elementet han älskade mest. Jag valde att sprida hans aska i havet.

Ett par veckor efter hans död åkte min mamma, en begravningsförättare och jag ut med en liten fiskebåt från Limhamns småbåtshamn.

Jag sänkte ner urnan med hans stoft ungefär i höjd med Öresundsbron.

Det var en fin stund och där och då blev pappa T fri ❤

24754160313_47a306b23a_o
Limhamn – Skåne

Hans aska är spridd med strömmarna och gud vet var i världens vatten han virvlar runt idag.

Det gör att jag kan sörja min pappa vid vilket hav jag än befinner mig vid.

Det är fint tycker jag.

Maldives
Kuredu Island – Maldiverna

Precis som pappa så älskar jag havet i alla dess skepnader. Det är så mäktigt, fascinerande och framförallt så vackert.

När jag är vid vatten brukar jag ta en tyst stund för mig själv och bara se ut över det oändliga, stora och härligt fria havet och tänka på pappa.

Bilderna är tagna av mig på promenader längs havet som gör mig så gott djupt in i min själ. Saknar Skåne och dess vidunderliga vyer.

Havet för mig har en terapeutisk kraft.

25083717770_852dbb86ee_o
Falsterbo – Skåne

Att bearbeta sorgen till min pappa är ett evighetslångt livsjobb.

Jag hade velat fråga honom så mycket. Och det finns så mycket jag aldrig hann få sagt.

Jag hade velat att han skulle möta min stora kärlek Patrick, se mig växa upp till den kvinna jag är idag och framförallt få se mig som mamma till Eleonora.

Bli morfar och ha relation till vår dotter.

Samtidigt som jag tänker på hur han hade varit nu om han levat.

Hade alkoholismen och depressionerna tagit över? Eller hade han osannolikt blivit frisk från sitt livslånga missbruk?

Hur hade vår relation varit? Hade han ens varit lycklig?

24913021919_42d035b2d1_o
Tulum – Mexico

Det är så lätt att vara en egoist.

Att tänka på att jag VILL ha honom här.

Men nu var det ju så att han själv INTE VILLE vara kvar på jorden.

Vem är jag då att döma ut honom? Vad ger mig rätt att bestämma att det var han som gjorde fel i att lämna oss?

Var det hans sjukdomar som avgjorde hans beslut att ta sitt liv? Eller ville han det innerst inne?

Om han hade blivit frisk från sitt missbruk, hade han då levt idag?

Så många frågor som jag måste inse att jag aldrig någonsin kommer få svar på.

25023844739_63d77f283c_o
Kuredu Island – Maldiverna

Det jag skriver nu kommer kanske att provocera någon.

Jag ber om ursäkt i så fall men måste skriva det jag känner. Alla fall är olika och det jag talar om här är min pappas livssituation och mina känslor.

Självmord. Något av det mest komplexa. 

Så fegt att lämna allt bakom sig men samtidigt krävdes det ett enormt stort mod för min pappa att verkligen förverkliga sina självmordstankar.

Jag är övertygad om att min pappa där och då i sin sinnesstämning inte såg någon annan utväg än att lämna oss.

Att han i sitt sjuka tillstånd var övertygad om att detta var det bästa för alla inblandade parter.

Att han såg sig själv som en börda och ville förskona oss genom att faktiskt bara lämna.

25261149092_644b25feca_o
Falsterbo – Skåne

Det må låta hårt och ofattbart men ibland tänker jag till och med att det kanske någonstans ändå var lika bra att det som hände hände…

Inte för att jag inte saknar honom – för det gör jag varendaste dag.

Utan för att jag är rädd för vad som hade hänt om hans försök att ta sitt liv hade misslyckats…

Mitt känslosamma, naiva jag – tänker att vi kanske hade kunnat rädda, lyfta, bota och ”laga honom” – men min realistiska, krassa sida tänker lite annorlunda.

Kanske var det så, att min far var ett förlorat fall.

Det som är så frustrerande är att jag kommer aldrig få veta.

Jag kan vända och vrida på detta i mitt huvud om och om igen och jag kommer aldrig att komma fram till ett vettigt svar.

Det finns för- och nackdelar med allt.

25353240296_11905cf213_o
Falsterbo – Skåne

Jag har svårt för att förlåta min pappa för att han gjorde som han gjorde. Den typen av svek ska ingen, absolut ingen få uppleva.

Men det är bara jag som förlorar på att känna ilska.

Ilska har jag känt så det räcker.

Jag minns att jag efter pappas död drömde mardrömmar där jag slog min pappa gul och blå. I frustration och jag skrek. Det var hemskt.

Jag har även drömt flera gånger att han fortfarande är vid liv. Så verkligt.

Sorgen till en nära som tagit sitt liv är en annorlunda sorg. Den är inte bara ren och fin. Den är även uppblandad med fula sidor.

Eller ja, jag kan ju bara relatera till min egen sorg för min pappa och den har stundvis varit fylld med aggression, ilska, frustration och svek.

Det är dags att jag lämnar det mörka bakom mig.

Jag tror att jag är redo.

Pappa & jag

Redo för att välja att minnas honom med glädje och kärlek.

Tänka tillbaka på allt fint vi hade under min uppväxt. Allt kul och tokigt vi hittade på tillsammans.

Hur bra han faktiskt var som pappa trots allt.

Minnas tillbaka på den starka kärlek som fanns emellan oss.

Jag har därför bestämt mig att jag måste försöka försonas med honom i mitt inre.

 Annars kommer jag bli tokig.

Detta är ett steg i rätt riktning.

Pappa, jag älskar Dig ❤

Papsen & jag

 

 

Annonser

12 reaktioner på ”DIN PAPPA ÄR DÖD.

  1. Hade han levt så hade han varit stolt som en tupp. Och jag tror faktiskt att han följer dig. Han vet och han är stolt 👊🏽

    Liked by 1 person

  2. Det var mycket fint sagt! Det hoppas och tror jag med ❤ puss till dig min vän!

    Gilla

  3. Vilken stark berättelse! Min tro är att vi kommer träffas igen och jag är övertygad om att din pappsing följer er lilla familj från där han befinner sig och är så stolt över sin fina dotter ❤️

    Gilla

  4. Så stark skrivet Katarina. Och vad duktig du är på uttrycka dig – dina ord går rakt in i hjärtat!

    Gilla

  5. Bästa Katarina❤️ Du har rätt, ingen ska behöva uppleva detta. Och det gör ont att du fick göra det.
    Tack för att du delar med dig av din starka berättelse. Du är så modig och väcker så många känslor. Det är inte utan tårar i ögonen man läser detta.
    Men också så vackert, mitt i alltihop, att du kan möta din pappa i världens alla hav❤️🙏

    Gilla

  6. ❤️ Finaste Kiiiiseeeen ❤️
    Du är en av de mest underbara människor jag känner!
    Glad, sprudlande, rolig, STORT hjärta, omtänksam, söt, snäll och så himla ärlig och härlig att umgås med.
    Det finns inte många som du.
    Jag är så otroligt glad över att våra vägar korsades och att jag fick lära känna dig.
    Du ska veta att du kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta.

    Ingen förtjänar allt det du gått igenom och speciellt inte du.
    Du är så stark och modig som delar med dig av ditt liv och framförallt om något så personligt som detta med din pappa T.

    Jag minns dagen, det var fruktansvärt..
    Att stå bredvid, att inte kunna göra något eller säga något som kunde få dig att må bättre……var……bara……så…..
    …smärtsamt.

    Trots denna tragiska händelse lyckas du ändå få in så många solstrålar i din berättelse att mellan tårarna så får du mig att le.. Den stora kärleken som fanns och era fina minnen.
    Du har alltid varit duktig på att uttrycka dig och dina ord berör.
    Tack för att du delar med dig!
    Vi ses i sommar!
    Stora varma kramar
    Jessan

    Gilla

  7. Jag var med här i köket när pappa dog och jag är idag glad att jag var med även om det var ibland det mest traumatiska jag varit med om och samtidigt väldigt fint. Nog försvinner själen och skalet blir kvar… nu har jag varit med om lite för mycket för att inte tro på en fortsatt dimension. Glad att alla var med när det hände så att man kan förstå. Nu dog han av naturlig orsak men man är inte beredd även om man vet att det kan hända när som helst. Ett självmord blir ju än mer omtumlande och chockartat att ta in och lämnar många frågor och känslor. Fint skrivet och tack för att du delar med dig. Kram

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s