Heja Livet!

Ett bamsestort och varmt tack till alla er som tagit er tid att läsa och kommentera mitt föregående inlägg.

Betyder MASSOR för mig.

Självmord är ett ämne som tyvärr ofta är belagt med skuld och skam men som vi i allra högsta grad måste prata om.

Som ni vet så tror jag på öppenhet och jag förstår genom all fin respons och alla privata meddelanden jag har fått, att det är nödvändigt att vi belyser och ventilerar detta.

Jag blir varm i hjärtat och känner mig mycket hedrad när ni säger att min delning gör skillnad.

Att mitt nakna och brutalt ärliga sätt att beskriva denna kluvna sorg kan hjälpa andra i samma situation.

Det är det som betyder mest för mig.

Er omtanke har givit mig och mina känslor inför min egen bearbetning, en rejäl skjuts i rätt riktning.

Jag känner mig stärkt och lättad inombords.

Återigen, det här betyder så mycket mer än jag först kunde ana själv.

Mitt varmaste tack till er.

hjärta

Låt oss alla nu vara ödmjuka inför livets komplexitet. Allt är inte alltid en dans på rosor.

Men sluta för den sakens skull aldrig att dansa. Låt oss aldrig aldrig ge upp.

Vi är skapade för att överleva och livet sig självt är guld värt!

Jag lånar det starka uttrycket från en otroligt mäktig tjejgrupp med samma namn;

Heja Livet!

Annonser

DIN PAPPA ÄR DÖD.

Söndagsmorgon 2007-08-05

En extremt varm dag, sådär så att det dallrande från asfalten. Jag fick ett samtal som kom att förändra allt.

Mitt liv skulle aldrig mer bli sig likt.

Orden ekade i mitt huvud. Jag kunde inte ta in vad min styvmamma just sagt.

Det blixtrade för mina ögon, susade i mina öron och jag skrek. Jag vet inte om jag skrek högt eller om jag inte fick ut ett ljud.

Men i mitt hjärta och i min hjärna var det total kortslutning och mitt inre skrek i full panik.

Det kunde inte vara sant. Hon måste ljuga. Det stämmer inte.

Men hon upprepade sig och sa:

DIN PAPPA ÄR DÖD.

De mest fruktansvärda ord att ta emot. Som ett slag i min mage. En käftsmäll. Ett onaturligt, blytungt tryck över bröstet.

Jag började hyperventilera, paniken tog över och ångesten dränkte mig som en tsunamivåg.

Alla stackare som tagit emot ett oväntat, plötsligt dödsbud av en närstående vet precis vad jag pratar om.

Min kära väninna och dåvarande pluggkompis (hoppas att du läser detta ”Världens bästa Jessan”) som sovit över hos mig den natten, försattes ofrivilligt i en totalt panikartad situation.

Jag ringde mamma och pappa L i Ystad.

Mamma lyfte på luren och jag minns att jag skrek rakt ut, ”PAPPA ÄR DÖD!!!”

Mamma svarade då med söndergråten röst – ”Vi vet, polisen var just här och berättade”.

Minuterna innan mitt samtal hade två uniformsklädda poliser kommit in i mina föräldrars härligt lummiga trädgård, där mamma och pappa L suttit och njutit av en sommarfrukost.

Mamma och pappa L drabbades direkt av panik och trodde att det hade hänt mig något men polisen kom med ett dödsbud gällande min pappa T.

Polisen visste inte hur de skulle komma i kontakt med mig och det i kombination med min ”låga” ålder 21 år (skulle fylla 22 år till hösten) gjorde att de därför valde att först informera mina föräldrar i Ystad.

Jag svarade henne i ren affekt – ”Varför i helvete har ni inte sagt något??!!”

Mamma i chock – ”Vi har inte hunnit Katarina, vi ville berätta det för dig personligen och ska sätta oss i bilen till Malmö nu”

Jag slängde på luren. Började panikartat, hysteriskt att dammsuga lägenheten.

Jessica försökte att lugna mig, hon var så fin. Alltid så fin och varm. Jag undrar nu om jag verkligen tackade henne ordentligt för allt hon gjorde för mig den dagen. Hoppas att hon läser detta.

Det var surrealistiskt. Som på film. Så totalt chockartat.

Jag låste in mig i badrummet, satte mig i badkaret, vred på det varma vattnet och blev sittandes där.

Jag satt där länge. Så länge att mina föräldrar hann komma från Ystad. Jag ville sitta där för evigt.

Jag ville aldrig aldrig öppna dörren och släppa in verkligheten. Jag ville bara stanna där i badkaret med det varma vattnet som sköljde över min nakna kropp.

Min biologiska pappa T hade ”omkommit” i en bilolycka på lördagskvällen.

En olycka som senare visade sig vara avsiktlig från pappas sida och utan att gå in på detaljer, så finns det inga som helst tveksamheter gällande den frågan.

Min pappa hade valt att ta sitt liv. Valt att lämna mig och många andra.

Jag fick frågan om jag ville ”ta farväl” av pappa på bårhuset. Eftersom jag inte kunde tro att det var sant ville jag se det med egna ögon.

Mamma, pappa L och jag satte oss i bilen på väg upp till Blekinge, där pappa T och hans fru var bosatta sedan en tid tillbaka.

Det var hett ute, säkert 30 grader varmt, vår AC hade lagt av och bilresan upp kändes som en resa till helvetet.

På grund av chocken vände sig min mage gång på gång och jag vet inte hur många gånger vi fick stanna vid vägkanten så jag kunde kasta upp.

Jag var ett vrak. Det var som att något annat tagit över min kropp.

Ångesten. Den totala ångesten.

Nästan ett dygn hade gått sedan hans hjärta slutat slå och hans kropp hade nu hunnit bli kall. Och fuktig.

Att se en död människa, inte vem som helst utan min egen pappa, liggandes på en bår, uppsminkad och tillsnyggad så gott det går efter återupplivingsförsöken, var märkligt.

Inte obehagligt utan bara märkligt.

Det må låta ofattbart men jag hade inte velat ha det ogjort att se min pappa så. Det var en blandning av något helt makabert men också fint och andligt.

Det var så tydligt för mig att kroppen som låg där bara var ett skal.

Jag låter det vara osagt om det finns ett liv efter döden men jag kan svära på att kroppen som låg där var tom.

Min pappa fanns inte i det rummet.

Så kände jag då och det har hjälpt mig mycket för att kunna bearbeta hans död och gå vidare i mitt liv utan honom.

24929699264_ef0fa7b417_o
En favoritbild i repris på min fina pappa T

Min pappa jobbade under många år på sjön och hade även ett stort intresse för segelbåtar och havet i stort.

Det enda naturliga alternativet var därför för mig var att släppa hans själ fri i det elementet han älskade mest. Jag valde att sprida hans aska i havet.

Ett par veckor efter hans död åkte min mamma, en begravningsförättare och jag ut med en liten fiskebåt från Limhamns småbåtshamn.

Jag sänkte ner urnan med hans stoft ungefär i höjd med Öresundsbron.

Det var en fin stund och där och då blev pappa T fri ❤

24754160313_47a306b23a_o
Limhamn – Skåne

Hans aska är spridd med strömmarna och gud vet var i världens vatten han virvlar runt idag.

Det gör att jag kan sörja min pappa vid vilket hav jag än befinner mig vid.

Det är fint tycker jag.

Maldives
Kuredu Island – Maldiverna

Precis som pappa så älskar jag havet i alla dess skepnader. Det är så mäktigt, fascinerande och framförallt så vackert.

När jag är vid vatten brukar jag ta en tyst stund för mig själv och bara se ut över det oändliga, stora och härligt fria havet och tänka på pappa.

Bilderna är tagna av mig på promenader längs havet som gör mig så gott djupt in i min själ. Saknar Skåne och dess vidunderliga vyer.

Havet för mig har en terapeutisk kraft.

25083717770_852dbb86ee_o
Falsterbo – Skåne

Att bearbeta sorgen till min pappa är ett evighetslångt livsjobb.

Jag hade velat fråga honom så mycket. Och det finns så mycket jag aldrig hann få sagt.

Jag hade velat att han skulle möta min stora kärlek Patrick, se mig växa upp till den kvinna jag är idag och framförallt få se mig som mamma till Eleonora.

Bli morfar och ha relation till vår dotter.

Samtidigt som jag tänker på hur han hade varit nu om han levat.

Hade alkoholismen och depressionerna tagit över? Eller hade han osannolikt blivit frisk från sitt livslånga missbruk?

Hur hade vår relation varit? Hade han ens varit lycklig?

24913021919_42d035b2d1_o
Tulum – Mexico

Det är så lätt att vara en egoist.

Att tänka på att jag VILL ha honom här.

Men nu var det ju så att han själv INTE VILLE vara kvar på jorden.

Vem är jag då att döma ut honom? Vad ger mig rätt att bestämma att det var han som gjorde fel i att lämna oss?

Var det hans sjukdomar som avgjorde hans beslut att ta sitt liv? Eller ville han det innerst inne?

Om han hade blivit frisk från sitt missbruk, hade han då levt idag?

Så många frågor som jag måste inse att jag aldrig någonsin kommer få svar på.

25023844739_63d77f283c_o
Kuredu Island – Maldiverna

Det jag skriver nu kommer kanske att provocera någon.

Jag ber om ursäkt i så fall men måste skriva det jag känner. Alla fall är olika och det jag talar om här är min pappas livssituation och mina känslor.

Självmord. Något av det mest komplexa. 

Så fegt att lämna allt bakom sig men samtidigt krävdes det ett enormt stort mod för min pappa att verkligen förverkliga sina självmordstankar.

Jag är övertygad om att min pappa där och då i sin sinnesstämning inte såg någon annan utväg än att lämna oss.

Att han i sitt sjuka tillstånd var övertygad om att detta var det bästa för alla inblandade parter.

Att han såg sig själv som en börda och ville förskona oss genom att faktiskt bara lämna.

25261149092_644b25feca_o
Falsterbo – Skåne

Det må låta hårt och ofattbart men ibland tänker jag till och med att det kanske någonstans ändå var lika bra att det som hände hände…

Inte för att jag inte saknar honom – för det gör jag varendaste dag.

Utan för att jag är rädd för vad som hade hänt om hans försök att ta sitt liv hade misslyckats…

Mitt känslosamma, naiva jag – tänker att vi kanske hade kunnat rädda, lyfta, bota och ”laga honom” – men min realistiska, krassa sida tänker lite annorlunda.

Kanske var det så, att min far var ett förlorat fall.

Det som är så frustrerande är att jag kommer aldrig få veta.

Jag kan vända och vrida på detta i mitt huvud om och om igen och jag kommer aldrig att komma fram till ett vettigt svar.

Det finns för- och nackdelar med allt.

25353240296_11905cf213_o
Falsterbo – Skåne

Jag har svårt för att förlåta min pappa för att han gjorde som han gjorde. Den typen av svek ska ingen, absolut ingen få uppleva.

Men det är bara jag som förlorar på att känna ilska.

Ilska har jag känt så det räcker.

Jag minns att jag efter pappas död drömde mardrömmar där jag slog min pappa gul och blå. I frustration och jag skrek. Det var hemskt.

Jag har även drömt flera gånger att han fortfarande är vid liv. Så verkligt.

Sorgen till en nära som tagit sitt liv är en annorlunda sorg. Den är inte bara ren och fin. Den är även uppblandad med fula sidor.

Eller ja, jag kan ju bara relatera till min egen sorg för min pappa och den har stundvis varit fylld med aggression, ilska, frustration och svek.

Det är dags att jag lämnar det mörka bakom mig.

Jag tror att jag är redo.

Pappa & jag

Redo för att välja att minnas honom med glädje och kärlek.

Tänka tillbaka på allt fint vi hade under min uppväxt. Allt kul och tokigt vi hittade på tillsammans.

Hur bra han faktiskt var som pappa trots allt.

Minnas tillbaka på den starka kärlek som fanns emellan oss.

Jag har därför bestämt mig att jag måste försöka försonas med honom i mitt inre.

 Annars kommer jag bli tokig.

Detta är ett steg i rätt riktning.

Pappa, jag älskar Dig ❤

Papsen & jag

 

 

TACK och åter TACK!

På riktigt nu.

För en gångs skull finner jag knappt några ord.

Jag vet inte var jag ska börja. Jag vill uttrycka så många känslor. Jag vill skrika av lycka, beundran och oerhörd tacksamhet.

Beundran till er alla som genom gillande, så fina ord, meddelande och samtal har blottat strupen och visat ert stöd, er medkänsla, spridit er värme och omtanke. Ingen (f)jantelag så långt ögat kan nå. Så härligt!

Jag vill visa er alla var och en, tacksamhet för att ni gjort just det.

Ni anar inte hur länge denna text stått klar och som jag har tvekat. Jag har vänt och vridit på för- och nackdelar att dela det.

Bestämt mig att släppa det fritt och sen backat igen. Till och med tänkt att jag skippar hela grejen. Vem vill läsa om min älskade alkispappa?

Så grymt glad!

Jo Ni! Och det gör mig så glad!

Tack, tack och åter tack!

Igår när er feedback började trilla in så började även tårarna falla från mina kinder. En känslomässig urladdning som var så nödvändig för mig.

Jag blev för en stund tom. Tom inombords men på ett bra sätt. 

Glädje, sorg, eufori och lättnad.

Alla känslor vävdes samman och jag blev varm i bröstet.

Nu med facit i hand är jag så nöjd att jag till slut vågade trycka på knappen. Man ska våga mer i livet.

Jag är glad att min beskrivning landande så väl och att mina ord förhoppningsvis kommit för att stanna hos en del av er.

Detta är ett så viktigt ämne som bör lyftas och ventileras ofta. Vi är många som sitter i samma båt. Styrka till oss alla.

Låt oss nu bli bättre på att prata och dela med oss av även de lite tyngre bitarna. Vi är bara människor. Med känslor. Som det måste få talas om.

Nu lyfter vi på locket och låter det vara på glänt. Så möjligheten finns att pysa ut fler viktiga ämnen.

Vi måste rå om oss själva och varandra. Det är det viktigaste för ett välmående liv!

STORA VARMA KRAMAR TILL ER ALLA ❤

från en mycket glad och rörd Katarina

Rörd och tacksam

Att växa upp med en alkoholiserad pappa.

Jag kastar mig ut och släpper detta nu. Det kommer aldrig kännas som ett helt rätt tillfälle och det kommer alltid vara läskigt att dela.

Nu när ni fått lära känna mig ett tag så vet ni att jag är en mycket levnadsglad person men som hos alla så finns det även fler dimensioner av mig.

Nu släpper jag en del av det som verkligen betyder mycket för mig att lyfta fram i ljuset. Kanske kan jag genom att vara öppen ”hjälpa” någon annan i sitt medberoende och att leva som anhörig till en missbrukare.

Du är långt ifrån ensam.

Det var höst 2014 och jag hade just påbörjat min terapi. Terapin som har fått mig att bli en mer harmonisk och välmående person, i såväl hjärta som hjärna.

Jag fick i hemläxa att skriva ner mina tankar och minnen. Helt ärligt.

Texter som hjälpt mig på min väg framåt. Min väg där jag förlåter och går vidare. Den väg där jag fortfarande traskar och där jag förhoppningsvis till slut kommer att försonas med min pappa T. På riktigt.

Jag vill tacka Ann Söderlund och Sanna Lundell för att de genom sin tv-serie Djävulsdansen har fått mig att våga och vilja dela min historia.

Jag ska inte skämmas utan tvärtom känna mig stolt och stark över att jag är modig som delar med mig.

Papsen och jag som pyttis

Detta är en del av min historia.

Min pappa var en gyllene kombination av eremit och påfågel.

Beroende på hans dagsform kunde han antingen grotta ner i sig i sin ensamhet eller välja att brösta upp sig och roffa åt sig all uppmärksamhet när han entrade ett rum.

Han tog mycket plats, syntes och hördes och det gick inte att ta miste på att Totte var där.

Att han dessutom hade en djup basröst på klingande rikssvenska och ett bullrigt, färgstarkt och osvenskt sätt gjorde att han ofta gjorde succé i sociala sammanhang.

Jag var stolt över min pappa T. Han var en kul och mycket omtyckt typ och definitivt inte som alla andra.

pappa T

Min mamma och pappa T skildes när jag var drygt ett år gammal och jag bodde hos honom varannan vecka och när jag blev lite äldre, varannan helg. Det var väldigt annorlunda hos honom gentemot ”hemma” (i Ystad, dvs hos mamma & pappa L).

Hemma hos pappa T lyssnade vi mycket på musik på hög volym. Musik från all världens hörn, salsa, samba, de sjöng på portugisiska, franska, det var Beatles, Gipsy Kings.

I sina tidiga år var Papsen yrkesverksam trubadur och han älskade därför att ta fram gitarren och vi sjöng i högan sky och jag dansade på soffbordet.

Jag älskar att dansa, har gjort det så länge jag kan minnas.

Med pappa fick jag göra allt möjligt knasigt. Jag fick klä ut i vad som helst som jag hittade, ibland blev det som nedan, en gammal spetsgardin och till det är fräck sjal som skärp, förmodligen någon av våra gästers kvarglömda.

Pappa hade många fixa idéer för sig, han tyckte t.ex. att egenrullade cigaretter var det enda rätta. Då var man en klassisk rökare sa han.

Jag fick därför lära mig att rulla ”Gauloise sans filtre”. Hemmarullade cigaretter utan filter av fransk (stark!) tobak i Rizlapapper.

Att rulla cigaretter är en konst förstår ni.

Jag kunde rulla upp emot 20st på raken och fylla hela hans etui. Efter mycket övning fick jag till dem perfekt ”luftigt” rullade och jag blev hädanefter pappas ciggleverantör.

Jag var så stolt när pappa berömde mig efter noggrant granskande. Jag älskade verkligen att rulla cigaretter åt pappa, han blev så mallig då. Speciellt roligt tyckte han att det var gentemot min mamma, att han hade lärt deras 4 åriga dotter att rulla hans cigg. 

Han var sån, en retsticka.

Pappa och jag 1

Jag hade det bra hos pappa T. Vi hade många traditioner ihop.

På sommarkvällarna innan jag skulle nattas så satt jag på pappas axlar iförd min pyjamas och vi gick ut i trädgården och ”luktade på blommorna” – ibland var det den blommande Magnolian, ibland den höga Tujahäcken som det skulle doftas på.

Sen gick vi in och läste godnattsagor i form av avsnitt ur den grekiska mytologin, Djungelboken, Babar, Mumintrollen, De tre musketörerna eller ”Loranga, Masarin & Dartanjang” och det sjöngs godnattvisor både på franska och svenska.

Staffli med alla de tillbehör inköptes till mitt rum och jag fick måla hur mycket jag ville, alla verk var enligt pappa T ”helt fantastiska”.

Då min pappa var väldigt förtjust i havet så spenderades åtskilliga timmar i både småbåtshamnar och ute till sjöss. Det var spännande tyckte jag.

24929699264_ef0fa7b417_o

Pappa sa att det kvittar vad jag än skulle hitta på för bus i mitt liv så har han alltid gjort allting 1000 gånger värre. På grund av detta skulle jag aldrig någonsin behöva tveka över att berätta något för honom.

Han sa också att fruar kan man skilja sig från (pappa var gift 3 gånger och min farfar var gift 5 (!) gånger) men att han aldrig någonsin skulle kunna skiljas från mig.

Jag var mycket älskad. Och jag älskade honom. Massor.

Vintergos med Papsen

En liten flicka berättar…

Ibland var det fest och pappas kompisar var på besök. De var jättesnälla allihop. Det var tjo och tjim och massor av skratt.

Pappa älskade kött så ofta grillades det blodiga biffar och till det serverades det en fräsch sallad med som pappa sa ”den perfekta vinägretten gjord på franskt vis” – med en bas av dijonsenap, vitlök och olivolja.

Till kött skulle det naturligtvis drickas rödvin. Och det fick inte snålas. Snåleri var det värsta han visste.

Pappa var delvis uppvuxen i Paris och talade därav flytande franska. Han såg sig själv som en fransman. Det tyckte jag var häftigt.

Min pappa sa också att det var viktigt att man var en livsnjutare. God mat och dryck tillhör livsnjutarens basala behov och ju mer desto bättre!

När alla gästerna gått hem så blev pappa trött och jag hjälpte honom upp för trappan till ovanvåningen där sovrummen låg. Klockan var mycket, mycket senare än vad jag var van vid hemma hos mamma och pappa L.

Han somnade på studs då han lagt sig på sängen. Jag tänkte att han kan ju inte sova med skorna på, så jag hoppade upp på sängkanten och tog av hans fina solblekta seglarskor.

Vid det här laget sov pappa gott, jag kunde märka det då han snarkade ljudligt.

Jag gick till badrummet och fyllde ett glas vatten och ställde på hans nattduksbord. Fall i fall att han kanske skulle bli törstig under natten. Sen gick jag in till mig och började räkna får.

Pappa hade sagt att om jag inte kunde sova så kunde jag alltid räkna får, för förr eller senare så somnade man.

Jag tyckte det var lite läskigt att natta mig själv men eftersom pappa hade somnat med alla kläder på så måste han vara jättetrött och då vill jag helst inte väcka honom.

Så jag räknade och räknade och räknade – jag minns att jag räknade får tills det blev ljust ute. Sen somnade jag.

På morgonen var pappa uppe tidigt, det var nog hans dåliga samvete som väckte honom. Han var nyduschad, fräsch och fin och luktade gott av sitt rakvatten. Han var på det sättet alltid en fräsching. Han gjorde god frukost åt mig men själv åt han ingenting. Han sa att han inte var en frukostmänniska.

Han åt aldrig frukost. Han drack bara sitt kaffe, tog en morgoncigarett, till det på sin höjd en halv banan och ett stort glas vatten med två brustabletter i som han hällde ut ur ett guldigt rör. På röret stod det Treo Comp.

Pappa drack brustabletterna varje morgon och sa att det var hans morgonrutin, något som vuxna drack, inget för barn. Men konstigt nog kände jag ingen annan vuxen som drack de där brustabletterna förutom pappa T…

Vissa dagar när jag skulle åka till Ystad för att gå i skolan (en bilfärd på ca 15 minuter) så fick jag åka taxi dit. Ibland var det för att pappa var lite trött och någon gång var det för att han blivit av med körkortet.

Hur som helst var min pappa lite coolare än alla andra och det gjorde mig ingenting att komma i taxi till skolan. Tvärtom tyckte jag att det var lite häftigt.

26050272734_ffde8c95ff_o
Daddy Cool på Zambezi River under en safariresa till Zimbabwe, Botswana och Mocambique. Oh yes, självfallet bär han Speedos.

Vi gick också en hel del på krogen med pappas kompisar. Ibland bjöd han allihop på notan och det blev himla god stämning. Ju senare på kvällen det blev, desto roligare hade de vuxna och ju mer bus och hyss kunde vi barn hitta på.

Då passade jag på att gå till pappas kavajficka och plocka mynt och småsedlar som alltid låg där. Sen gick jag och köpte glass. En gång räckte pengarna till åtta kulor. Jag delade med min kompis och skröt sedan på måndagen i skolan att jag minsann hade köpt en åttakulorsglass.

En gång var pappa, min styvmamma och jag på fest utanför Malmö i ett stort fint hus med en lång inomhuspool. De vuxna minglade, de drack champagne, hade kostym och festblåsor på sig. Jag hade också en ny klänning kvällen till ära och jag minns hur fin jag kände mig. Det var som pappa sa, ett så kallat mingelparty.

Just den här kvällen fick pappa för sig att han skulle bada. Så han ställde till med en scen, bad om allas uppmärksamhet, tömde sina kavajfickor, snörade upp skinnskorna och ställde sig vid poolkanten. Och vips dök han i, iförd full kostym. Han simmade under ytan tills han nådde den andra kanten och sedan skuttade han upp, bugade och tog emot folks jubel och applåder.

Han var en kul kille min pappa.

Men alkoholiserad.

pappa och jag

Detta är ett axplock av fragment som jag minns tillbaka från min uppväxt med pappa T. Vi hade väldigt roligt och jag for aldrig illa men när jag idag är vuxen så ser jag allt med klara ögon.

Den lilla flickan är borta och så även pappan.

Han var som alkoholister ofta är – extrem i sin person och hans missbruk avspeglades i allt han gjorde. Min pappa levde med ett gediget missbruk under hela min uppväxt fram till hans död då jag var 21 år gammal.

Jag ”såg” det inte när jag var liten men jag var ändå så pass medveten att jag ibland valde bort att dela viss information med mamma & pappa L. Jag liksom kände på mig att de inte skulle bli så glada över vissa grejer så jag valde att utesluta dem helt enkelt.

Barn är väldigt mycket mer klarsynta och betydligt smartare än man tror. Och jag förstår idag att jag var medberoende i allra högsta grad.

Jag gjorde saker omedvetet (men innerst inne väldigt medvetet) för att täcka upp för Papsen, i alla de möjliga olika situationer. Jag ville att alla skulle älska min pappa, precis så mycket som jag gjorde.

Han var visserligen fantastisk men jag fick honom att framstå som helt skrupelfri. Och det var han långt ifrån…

Jag vill minnas att jag någon gång under mina tidiga tonår tog upp hans alkoholkonsumtion med honom och han svarade då bryskt det klassiska att en alkoholist är en person som dricker ren sprit och sitter på parkbänken.

Min pappa satt varken på någon bänk och drack definitivt inte fulsprit. Han drack ju bara enligt egen utsago, fina, goda viner – men i betydligt större utsträckning än alla andra.

Där slutade den diskussionen.

Alkohol i kombination av nikotin (han var storrökare i 50 år!) och på sluttampen även antidepressiva- och ångestdämpande tabletter var en del av hela min pappas vuxna liv.

När hans tredje fru (min styvmamma sedan jag var 8 år gammal) hastigt insjuknade i leukemi så pallade han inte trycket.

Missbruket eskalerade och han valde att ta sitt liv.

Det bör tilläggas att min pappas familjs sida har en gedigen historia av självmord och psykisk ohälsa.

Men det hade han kunnat få bukt på om han själv hade varit mottaglig och velat bearbeta det. Det var som att han gav upp innan han ens försökt få rätsida på sitt liv.

Jag tror att han såg sig själv på ruinens brant. Att han bestämde sig att han var för illa däran och tog därför för honom, den enklaste utvägen.

Han tillät sig att skördas som ett offer för sitt missbruk. Och sedan göra en självvald sorti så han slapp skämmas och stå till svars för sitt handlande.

Han var feg. Men också sjuk.

Sjuk i sjukdomen som heter Alkoholism. Sjuk i tillståndet som heter Deprimerad.

För mig oerhört lätt att glömma i all frustration, ilska och sorg.

Hur mycket jag än älskar honom så ska jag ska aldrig, aldrig ska gå in hans fotspår. Jag ska varken bli missbrukare eller självmordsbenägen. PUNKT.

Jag vet hur det är att vara anhörig. Och jag önskar ingen det helvete och den enorma sorg och besvikelse det innebär att bli lämnad kvar…

Jag älskar livet mer.

Mina vänner, just a reminder.

Över 320 000 människor i Sverige är beroende av alkohol och ytterligare 700 000 dricker så mycket att de riskerar att bli det eller att skada sig själv eller andra.

Alkohol är inblandat i åtta av tio misshandelsbrott.

Vart femte barn lever i en familj där minst en förälder dricker för mycket alkohol.

Som alla vet är dessutom alkohol ofta en inkörsport till tyngre droger och missbruk.

Mycket mer nyttig och ögonöppnande information finns att hämta på IQ.se – väl värt ett besök.

4084992018_3ac2a6c037_z
Lika gott som farligt.

Snälla, var observanta på missbruk – såväl hos er själva som hos anhöriga, vänner och kollegor.

Var klarsynt och stark och gör allt som står i er makt för att sätta punkt långt innan ni själva eller någon närstående börjar närma sig botten.

Men ta aldrig på er skulden för någon annans missbruk. Man har alltid ett val.

Alkohol slår så många liv i sprillror.

Var uppmärksamma och var rädda om er.

Tack för er tid och kärlek och styrka till er ❤

 

 

 

 

Livets bagage.

Alla har vi ett bagage, som formar oss vare sig vi vill eller ej. En historia som vi går och drar runt på.

Bagaget kan stundvis vara blytungt men också fjäderlätt och det fina med bagagets tyngd är att det kan komma att variera oändligt många gånger under vår livstid.

Helt beroende på hur vi väljer att packa och stuva om det – bearbeta det.

26070374565_851b836318_o

Ärligt nu.

Ibland har jag önskat att folk hade kunnat få en skymt av mitt bagage. Inte för att söka sympati utan för att det hade gjort det mycket lättare för mig att bara kunna vara mig själv.

Jag är en människa som ömsom delar med mig av min historia (ska genom bloggen bli en fena på det) men som till lika stor del låter den lätta vägen styra, nämligen att låta locket vara stängt och vara glad och lättsam.

Jag är övertygad om att alla har något som de håller gömt som de kanske egentligen hade mått bra av att dela.

Nästan alla familjer har något som som skaver i bakgrunden. Det kan röra sig om missbruk, självmord, psykisk ohälsa, cancer, alzheimers, trasiga relationer och mycket mycket mer.

Varför är vi trots detta så restriktiva med att dela den här typen av incidenter med varandra?

Varför vill vi mörka sanningen, lägga locket på och låtsas som ingenting?

Mår vi verkligen bättre av det?

Det tror inte jag.

26004272061_3a98ec258c_o

Sen finns det scenario när man väl öppnar sig och kanske en anhörig slätar över – i tron om att den gör något gott för att inte riva upp gamla sår.

Är det rätt? I min mening, NEJ – så fel, så fel.

Så tänk på det om någon tar mod till sig och i förtroende väl öppnar sig för dig så lyssna alltid, finns där och döm aldrig.

Jag kommer dela med mig av min historia här i bloggen. För jag vill och tror att genom att själv vara öppen, så kanske jag kan bidra till att någon känner igen sig och vågar öppna sig och lätta på trycket för en vän, terapeut eller anhörig.

Jag har noterat en positiv trend sedan sociala medier fullkomligt exploderat i vår värld. Vi har blivit mer öppna, mer benägna att dela med oss av även av de lite tuffare bitarna.

Det har blivit mer rumsrent att prata om jobbiga saker. Mycket tack vare de kändisar som håller fanan högt i denna fråga, bl.a. genom transparenta podcasts och självbiografier.

Ett ypperligt exempel på detta är SVT:s rosade tv-serie ”Djävulsdansen” som handlar om att vara medberoende – där Ann Söderlund och Sanna Lundell genuint och ärligt delar sina erfarenheter med oss tittare. Om ni inte redan sett den så se den!

Djävulsdansen.

Så briljant och så nödvändigt!

Jag hoppas och att tror att många har blivit hjälpta av att dem gjorde sin idé till verklighet. Själv satt jag som klistrad och det rörde upp många tankar inom mig – som borde kommit upp till ytan för länge sedan. Mer sånt tack!

Det är dock minst lika viktigt att även vi som inte står i rampljuset blir bättre att öppna oss. För vår egen personliga utveckling och ur en ren terapeutisk synvinkel. Och som sagt för att kanske kunna ”hjälpa” någon i vår närhet.

25865044700_9e7e88572a_o
Foto taget på min morgonprommis igår på underbara Djurgården. Hur vackert?

Jag ser det inte som en svaghet att prata om sina rädslor, tala öppet om sina bra – och mindre bra sidor, dela sorg och erfarenheter, det är snarare en STYRKA i mitt tycke.

Att man faktiskt vågar.

Jag har full respekt för folk som värnar om sitt privatliv men jag tror på – och kommer försöka efterleva uttrycket ”Sharing is Caring” för att jag mår bättre då. Inombords.

Jag hoppas på att få kommenterar på mina inlägg då det betytt mycket för mig att veta hur ni känner och tänker.

Tack så länge och kram från mig!