På riktigt nu.
För en gångs skull finner jag knappt några ord.
Jag vet inte var jag ska börja. Jag vill uttrycka så många känslor. Jag vill skrika av lycka, beundran och oerhörd tacksamhet.
Beundran till er alla som genom gillande, så fina ord, meddelande och samtal har blottat strupen och visat ert stöd, er medkänsla, spridit er värme och omtanke. Ingen (f)jantelag så långt ögat kan nå. Så härligt!
Jag vill visa er alla var och en, tacksamhet för att ni gjort just det.
Ni anar inte hur länge denna text stått klar och som jag har tvekat. Jag har vänt och vridit på för- och nackdelar att dela det.
Bestämt mig att släppa det fritt och sen backat igen. Till och med tänkt att jag skippar hela grejen. Vem vill läsa om min älskade alkispappa?
Jo Ni! Och det gör mig så glad!
Tack, tack och åter tack!
Igår när er feedback började trilla in så började även tårarna falla från mina kinder. En känslomässig urladdning som var så nödvändig för mig.
Jag blev för en stund tom. Tom inombords men på ett bra sätt.
Glädje, sorg, eufori och lättnad.
Alla känslor vävdes samman och jag blev varm i bröstet.
Nu med facit i hand är jag så nöjd att jag till slut vågade trycka på knappen. Man ska våga mer i livet.
Jag är glad att min beskrivning landande så väl och att mina ord förhoppningsvis kommit för att stanna hos en del av er.
Detta är ett så viktigt ämne som bör lyftas och ventileras ofta. Vi är många som sitter i samma båt. Styrka till oss alla.
Låt oss nu bli bättre på att prata och dela med oss av även de lite tyngre bitarna. Vi är bara människor. Med känslor. Som det måste få talas om.
Nu lyfter vi på locket och låter det vara på glänt. Så möjligheten finns att pysa ut fler viktiga ämnen.
Vi måste rå om oss själva och varandra. Det är det viktigaste för ett välmående liv!
STORA VARMA KRAMAR TILL ER ALLA ❤
från en mycket glad och rörd Katarina
Katarina Briem 