En stad, ett land, en värld i sorg.

Det lämnar ingen oberörd.

Idag går våra tankar till alla dem som fallit offer i den kallblodiga massakern i Nice.

Till dem som förlorat en anhörig, vän eller bekant. Detta dessutom på Frankrikes nationaldag den 14 juli – är som en extra, obstinat, fet j-vla käftsmäll.

Vi ber en bön för alla som omkommit och till de 50-talet personer som nu kämpar för sina liv.

Vi gick till sängs tidigt igår och jag vaknade strax innan kl 6.30 imorse av att min telefon plingade till. Det var min mamma som kortfattat skrev om det fruktansvärda som inträffat och bad om ett kvickt livstecken tillbaka.

Vi mår bra men blotta tanken att så många oskyldiga liv gått till spillo, en knapp timmes bilfärd från oss gör mig illamående och vimmelkantig.

Jag vill skrika rakt ut i avsky. I ren frustration.

Jag är livrädd för denna rena, skära ondska som kan driva någon till att utföra en handling av denna kaliber.

Att vår vackra värld förpestas av ODJUR, MONSTER av detta slag.

Må de brinna i helvetet.

Idag är det inte bara landssorg här i Frankrike. Det är också världssorg.

Våra hjärtan gråter, vi sörjer och förundras med skräck vart denna värld är påväg.

Här nere är det extra tydligt.

Det ligger som en sordin över människor vi möter. Folk talar lågmält. Skyndar långsamt. Leenden och skratt är som bortblåsta.

Pray for Nice. Pray for France.

Pray for the world.

Må godheten övervinna ondskan.

Och glöm inte att älska ❤

Slutligen väljer jag citera Expressens utrikeskorrespondent Magnus Falkehed.

Vi talar om feghetens nollnivå. Om grymhetens absoluta kokpunt. Om en total avsaknad av allt som gör oss till tänkande människor med medkänsla.