Alla har vi ett bagage, som formar oss vare sig vi vill eller ej. En historia som vi går och drar runt på.
Bagaget kan stundvis vara blytungt men också fjäderlätt och det fina med bagagets tyngd är att det kan komma att variera oändligt många gånger under vår livstid.
Helt beroende på hur vi väljer att packa och stuva om det – bearbeta det.
Ärligt nu.
Ibland har jag önskat att folk hade kunnat få en skymt av mitt bagage. Inte för att söka sympati utan för att det hade gjort det mycket lättare för mig att bara kunna vara mig själv.
Jag är en människa som ömsom delar med mig av min historia (ska genom bloggen bli en fena på det) men som till lika stor del låter den lätta vägen styra, nämligen att låta locket vara stängt och vara glad och lättsam.
Jag är övertygad om att alla har något som de håller gömt som de kanske egentligen hade mått bra av att dela.
Nästan alla familjer har något som som skaver i bakgrunden. Det kan röra sig om missbruk, självmord, psykisk ohälsa, cancer, alzheimers, trasiga relationer och mycket mycket mer.
Varför är vi trots detta så restriktiva med att dela den här typen av incidenter med varandra?
Varför vill vi mörka sanningen, lägga locket på och låtsas som ingenting?
Mår vi verkligen bättre av det?
Det tror inte jag.
Sen finns det scenario när man väl öppnar sig och kanske en anhörig slätar över – i tron om att den gör något gott för att inte riva upp gamla sår.
Är det rätt? I min mening, NEJ – så fel, så fel.
Så tänk på det om någon tar mod till sig och i förtroende väl öppnar sig för dig så lyssna alltid, finns där och döm aldrig.
Jag kommer dela med mig av min historia här i bloggen. För jag vill och tror att genom att själv vara öppen, så kanske jag kan bidra till att någon känner igen sig och vågar öppna sig och lätta på trycket för en vän, terapeut eller anhörig.
Jag har noterat en positiv trend sedan sociala medier fullkomligt exploderat i vår värld. Vi har blivit mer öppna, mer benägna att dela med oss av även av de lite tuffare bitarna.
Det har blivit mer rumsrent att prata om jobbiga saker. Mycket tack vare de kändisar som håller fanan högt i denna fråga, bl.a. genom transparenta podcasts och självbiografier.
Ett ypperligt exempel på detta är SVT:s rosade tv-serie ”Djävulsdansen” som handlar om att vara medberoende – där Ann Söderlund och Sanna Lundell genuint och ärligt delar sina erfarenheter med oss tittare. Om ni inte redan sett den så se den!
Så briljant och så nödvändigt!
Jag hoppas och att tror att många har blivit hjälpta av att dem gjorde sin idé till verklighet. Själv satt jag som klistrad och det rörde upp många tankar inom mig – som borde kommit upp till ytan för länge sedan. Mer sånt tack!
Det är dock minst lika viktigt att även vi som inte står i rampljuset blir bättre att öppna oss. För vår egen personliga utveckling och ur en ren terapeutisk synvinkel. Och som sagt för att kanske kunna ”hjälpa” någon i vår närhet.
Jag ser det inte som en svaghet att prata om sina rädslor, tala öppet om sina bra – och mindre bra sidor, dela sorg och erfarenheter, det är snarare en STYRKA i mitt tycke.
Att man faktiskt vågar.
Jag har full respekt för folk som värnar om sitt privatliv men jag tror på – och kommer försöka efterleva uttrycket ”Sharing is Caring” för att jag mår bättre då. Inombords.
Jag hoppas på att få kommenterar på mina inlägg då det betytt mycket för mig att veta hur ni känner och tänker.
Tack så länge och kram från mig!
Katarina Briem 