Först och främst en riktigt Glad Valborg till er allihop!
Apropå Glad, jag känner mig verkligen så glad, upprymd och tillfreds på något sätt. Det känns som att jag blott på ett par dagar har landat lite mer i mig själv.
Tänk att en delning av en text kan göra en så gott. Helt otroligt egentligen.
Men ej att förglömma att utan er hade min feel good-känsla aldrig infunnit sig.
Tack igen alla för underbar respons!
Igår umgicks vi med min kära väninna Katten, a.k.a. min IT-support a.k.a Sophia, hennes sköna make och deras bedårande lilla 7-veckors plutt Juni.
Det blev för oss tjejer i alla fall nästintill ett 12-timmars marathon av härligt umgänge.
Mammahäng som övergick i afterwork i kvällssolen på Lydmar och sen slutligen spontanmiddag hos oss.
Finns det något bättre än spontanhäng – älskart!
Idag har vi haft en heldag ute i solen och nu ska vi svira om till fest. Ska hem till Anna & Daniel på födelsedagskalajs/ inflyttningspartaj – ägarna av den sköna gröna soffan ni vet.
Ha nu en fortsatt härlig kväll och hoppas att kvällssolen lyser på er!
Jag vet inte var jag ska börja. Jag vill uttrycka så många känslor. Jag vill skrika av lycka, beundran och oerhörd tacksamhet.
Beundran till er alla som genom gillande, så fina ord, meddelande och samtal har blottat strupen och visat ert stöd, er medkänsla, spridit er värme och omtanke. Ingen (f)jantelag så långt ögat kan nå. Så härligt!
Jag vill visa er alla var och en, tacksamhet för att ni gjort just det.
Ni anar inte hur länge denna text stått klar och som jag har tvekat. Jag har vänt och vridit på för- och nackdelar att dela det.
Bestämt mig att släppa det fritt och sen backat igen. Till och med tänkt att jag skippar hela grejen. Vem vill läsa om min älskade alkispappa?
Jo Ni! Och det gör mig så glad!
Tack, tack och åter tack!
Igår när er feedback började trilla in så började även tårarna falla från mina kinder. En känslomässig urladdning som var så nödvändig för mig.
Jag blev för en stund tom. Tom inombords men på ett bra sätt.
Glädje, sorg, eufori och lättnad.
Alla känslor vävdes samman och jag blev varm i bröstet.
Nu med facit i hand är jag så nöjd att jag till slut vågade trycka på knappen. Man ska våga mer i livet.
Jag är glad att min beskrivning landande så väl och att mina ord förhoppningsvis kommit för att stanna hos en del av er.
Detta är ett så viktigt ämne som bör lyftas och ventileras ofta. Vi är många som sitter i samma båt. Styrka till oss alla.
Låt oss nu bli bättre på att prata och dela med oss av även de lite tyngre bitarna. Vi är bara människor. Med känslor. Som det måste få talas om.
Nu lyfter vi på locket och låter det vara på glänt. Så möjligheten finns att pysa ut fler viktiga ämnen.
Vi måste rå om oss själva och varandra. Det är det viktigaste för ett välmående liv!
Jag kastar mig ut och släpper detta nu. Det kommer aldrig kännas som ett helt rätt tillfälle och det kommer alltid vara läskigt att dela.
Nu när ni fått lära känna mig ett tag så vet ni att jag är en mycket levnadsglad person men som hos alla så finns det även fler dimensioner av mig.
Nu släpper jag en del av det som verkligen betyder mycket för mig att lyfta fram i ljuset. Kanske kan jag genom att vara öppen ”hjälpa” någon annan i sitt medberoende och att leva som anhörig till en missbrukare.
Du är långt ifrån ensam.
Det var höst 2014 och jag hade just påbörjat min terapi. Terapin som har fått mig att bli en mer harmonisk och välmående person, i såväl hjärta som hjärna.
Jag fick i hemläxa att skriva ner mina tankar och minnen. Helt ärligt.
Texter som hjälpt mig på min väg framåt. Min väg där jag förlåter och går vidare. Den väg där jag fortfarande traskar och där jag förhoppningsvis till slut kommer att försonas med min pappa T. På riktigt.
Jag vill tacka Ann Söderlund och Sanna Lundell för att de genom sin tv-serie Djävulsdansen har fått mig att våga och vilja dela min historia.
Jag ska inte skämmas utan tvärtom känna mig stolt och stark över att jag är modig som delar med mig.
Detta är en del av min historia.
Min pappa var en gyllene kombination av eremit och påfågel.
Beroende på hans dagsform kunde han antingen grotta ner i sig i sin ensamhet eller välja att brösta upp sig och roffa åt sig all uppmärksamhet när han entrade ett rum.
Han tog mycket plats, syntes och hördes och det gick inte att ta miste på att Totte var där.
Att han dessutom hade en djup basröst på klingande rikssvenska och ett bullrigt, färgstarkt och osvenskt sätt gjorde att han ofta gjorde succé i sociala sammanhang.
Jag var stolt över min pappa T. Han var en kul och mycket omtyckt typ och definitivt inte som alla andra.
Min mamma och pappa T skildes när jag var drygt ett år gammal och jag bodde hos honom varannan vecka och när jag blev lite äldre, varannan helg. Det var väldigt annorlunda hos honom gentemot ”hemma” (i Ystad, dvs hos mamma & pappa L).
Hemma hos pappa T lyssnade vi mycket på musik på hög volym. Musik från all världens hörn, salsa, samba, de sjöng på portugisiska, franska, det var Beatles, Gipsy Kings.
I sina tidiga år var Papsen yrkesverksam trubadur och han älskade därför att ta fram gitarren och vi sjöng i högan sky och jag dansade på soffbordet.
Jag älskar att dansa, har gjort det så länge jag kan minnas.
Med pappa fick jag göra allt möjligt knasigt. Jag fick klä ut i vad som helst som jag hittade, ibland blev det som nedan, en gammal spetsgardin och till det är fräck sjal som skärp, förmodligen någon av våra gästers kvarglömda.
Pappa hade många fixa idéer för sig, han tyckte t.ex. att egenrullade cigaretter var det enda rätta. Då var man en klassisk rökare sa han.
Jag fick därför lära mig att rulla ”Gauloise sans filtre”. Hemmarullade cigaretter utan filter av fransk (stark!) tobak i Rizlapapper.
Att rulla cigaretter är en konst förstår ni.
Jag kunde rulla upp emot 20st på raken och fylla hela hans etui. Efter mycket övning fick jag till dem perfekt ”luftigt” rullade och jag blev hädanefter pappas ciggleverantör.
Jag var så stolt när pappa berömde mig efter noggrant granskande. Jag älskade verkligen att rulla cigaretter åt pappa, han blev så mallig då. Speciellt roligt tyckte han att det var gentemot min mamma, att han hade lärt deras 4 åriga dotter att rulla hans cigg.
Han var sån, en retsticka.
Jag hade det bra hos pappa T. Vi hade många traditioner ihop.
På sommarkvällarna innan jag skulle nattas så satt jag på pappas axlar iförd min pyjamas och vi gick ut i trädgården och ”luktade på blommorna” – ibland var det den blommande Magnolian, ibland den höga Tujahäcken som det skulle doftas på.
Sen gick vi in och läste godnattsagor i form av avsnitt ur den grekiska mytologin, Djungelboken, Babar, Mumintrollen, De tre musketörerna eller ”Loranga, Masarin & Dartanjang” och det sjöngs godnattvisor både på franska och svenska.
Staffli med alla de tillbehör inköptes till mitt rum och jag fick måla hur mycket jag ville, alla verk var enligt pappa T ”helt fantastiska”.
Då min pappa var väldigt förtjust i havet så spenderades åtskilliga timmar i både småbåtshamnar och ute till sjöss. Det var spännande tyckte jag.
Pappa sa att det kvittar vad jag än skulle hitta på för bus i mitt liv så har han alltid gjort allting 1000 gånger värre. På grund av detta skulle jag aldrig någonsin behöva tveka över att berätta något för honom.
Han sa också att fruar kan man skilja sig från (pappa var gift 3 gånger och min farfar var gift 5 (!) gånger) men att han aldrig någonsin skulle kunna skiljas från mig.
Jag var mycket älskad. Och jag älskade honom. Massor.
En liten flicka berättar…
Ibland var det fest och pappas kompisar var på besök. De var jättesnälla allihop. Det var tjo och tjim och massor av skratt.
Pappa älskade kött så ofta grillades det blodiga biffar och till det serverades det en fräsch sallad med som pappa sa ”den perfekta vinägretten gjord på franskt vis” – med en bas av dijonsenap, vitlök och olivolja.
Till kött skulle det naturligtvis drickas rödvin. Och det fick inte snålas. Snåleri var det värsta han visste.
Pappa var delvis uppvuxen i Paris och talade därav flytande franska. Han såg sig själv som en fransman. Det tyckte jag var häftigt.
Min pappa sa också att det var viktigt att man var en livsnjutare. God mat och dryck tillhör livsnjutarens basala behov och ju mer desto bättre!
När alla gästerna gått hem så blev pappa trött och jag hjälpte honom upp för trappan till ovanvåningen där sovrummen låg. Klockan var mycket, mycket senare än vad jag var van vid hemma hos mamma och pappa L.
Han somnade på studs då han lagt sig på sängen. Jag tänkte att han kan ju inte sova med skorna på, så jag hoppade upp på sängkanten och tog av hans fina solblekta seglarskor.
Vid det här laget sov pappa gott, jag kunde märka det då han snarkade ljudligt.
Jag gick till badrummet och fyllde ett glas vatten och ställde på hans nattduksbord. Fall i fall att han kanske skulle bli törstig under natten. Sen gick jag in till mig och började räkna får.
Pappa hade sagt att om jag inte kunde sova så kunde jag alltid räkna får, för förr eller senare så somnade man.
Jag tyckte det var lite läskigt att natta mig själv men eftersom pappa hade somnat med alla kläder på så måste han vara jättetrött och då vill jag helst inte väcka honom.
Så jag räknade och räknade och räknade – jag minns att jag räknade får tills det blev ljust ute. Sen somnade jag.
På morgonen var pappa uppe tidigt, det var nog hans dåliga samvete som väckte honom. Han var nyduschad, fräsch och fin och luktade gott av sitt rakvatten. Han var på det sättet alltid en fräsching. Han gjorde god frukost åt mig men själv åt han ingenting. Han sa att han inte var en frukostmänniska.
Han åt aldrig frukost. Han drack bara sitt kaffe, tog en morgoncigarett, till det på sin höjd en halv banan och ett stort glas vatten med två brustabletter i som han hällde ut ur ett guldigt rör. På röret stod det Treo Comp.
Pappa drack brustabletterna varje morgon och sa att det var hans morgonrutin, något som vuxna drack, inget för barn. Men konstigt nog kände jag ingen annan vuxen som drack de där brustabletterna förutom pappa T…
Vissa dagar när jag skulle åka till Ystad för att gå i skolan (en bilfärd på ca 15 minuter) så fick jag åka taxi dit. Ibland var det för att pappa var lite trött och någon gång var det för att han blivit av med körkortet.
Hur som helst var min pappa lite coolare än alla andra och det gjorde mig ingenting att komma i taxi till skolan. Tvärtom tyckte jag att det var lite häftigt.
Daddy Cool på Zambezi River under en safariresa till Zimbabwe, Botswana och Mocambique. Oh yes, självfallet bär han Speedos.
Vi gick också en hel del på krogen med pappas kompisar. Ibland bjöd han allihop på notan och det blev himla god stämning. Ju senare på kvällen det blev, desto roligare hade de vuxna och ju mer bus och hyss kunde vi barn hitta på.
Då passade jag på att gå till pappas kavajficka och plocka mynt och småsedlar som alltid låg där. Sen gick jag och köpte glass. En gång räckte pengarna till åtta kulor. Jag delade med min kompis och skröt sedan på måndagen i skolan att jag minsann hade köpt en åttakulorsglass.
En gång var pappa, min styvmamma och jag på fest utanför Malmö i ett stort fint hus med en lång inomhuspool. De vuxna minglade, de drack champagne, hade kostym och festblåsor på sig. Jag hade också en ny klänning kvällen till ära och jag minns hur fin jag kände mig. Det var som pappa sa, ett så kallat mingelparty.
Just den här kvällen fick pappa för sig att han skulle bada. Så han ställde till med en scen, bad om allas uppmärksamhet, tömde sina kavajfickor, snörade upp skinnskorna och ställde sig vid poolkanten. Och vips dök han i, iförd full kostym. Han simmade under ytan tills han nådde den andra kanten och sedan skuttade han upp, bugade och tog emot folks jubel och applåder.
Han var en kul kille min pappa.
Men alkoholiserad.
Detta är ett axplock av fragment som jag minns tillbaka från min uppväxt med pappa T. Vi hade väldigt roligt och jag for aldrig illa men när jag idag är vuxen så ser jag allt med klara ögon.
Den lilla flickan är borta och så även pappan.
Han var som alkoholister ofta är – extrem i sin person och hans missbruk avspeglades i allt han gjorde. Min pappa levde med ett gediget missbruk under hela min uppväxt fram till hans död då jag var 21 år gammal.
Jag ”såg” det inte när jag var liten men jag var ändå så pass medveten att jag ibland valde bort att dela viss information med mamma & pappa L. Jag liksom kände på mig att de inte skulle bli så glada över vissa grejer så jag valde att utesluta dem helt enkelt.
Barn är väldigt mycket mer klarsynta och betydligt smartare än man tror. Och jag förstår idag att jag var medberoende i allra högsta grad.
Jag gjorde saker omedvetet (men innerst inne väldigt medvetet) för att täcka upp för Papsen, i alla de möjliga olika situationer. Jag ville att alla skulle älska min pappa, precis så mycket som jag gjorde.
Han var visserligen fantastisk men jag fick honom att framstå som helt skrupelfri. Och det var han långt ifrån…
Jag vill minnas att jag någon gång under mina tidiga tonår tog upp hans alkoholkonsumtion med honom och han svarade då bryskt det klassiska att en alkoholist är en person som dricker ren sprit och sitter på parkbänken.
Min pappa satt varken på någon bänk och drack definitivt inte fulsprit. Han drack ju bara enligt egen utsago, fina, goda viner – men i betydligt större utsträckning än alla andra.
Där slutade den diskussionen.
Alkohol i kombination av nikotin (han var storrökare i 50 år!) och på sluttampen även antidepressiva- och ångestdämpande tabletter var en del av hela min pappas vuxna liv.
När hans tredje fru (min styvmamma sedan jag var 8 år gammal) hastigt insjuknade i leukemi så pallade han inte trycket.
Missbruket eskalerade och han valde att ta sitt liv.
Det bör tilläggas att min pappas familjs sida har en gedigen historia av självmord och psykisk ohälsa.
Men det hade han kunnat få bukt på om han själv hade varit mottaglig och velat bearbeta det. Det var som att han gav upp innan han ens försökt få rätsida på sitt liv.
Jag tror att han såg sig själv på ruinens brant. Att han bestämde sig att han var för illa däran och tog därför för honom, den enklaste utvägen.
Han tillät sig att skördas som ett offer för sitt missbruk. Och sedan göra en självvald sorti så han slapp skämmas och stå till svars för sitt handlande.
Han var feg. Men också sjuk.
Sjuk i sjukdomen som heter Alkoholism. Sjuk i tillståndet som heter Deprimerad.
För mig oerhört lätt att glömma i all frustration, ilska och sorg.
Hur mycket jag än älskar honom så ska jag ska aldrig, aldrig ska gå in hans fotspår. Jag ska varken bli missbrukare eller självmordsbenägen. PUNKT.
Jag vet hur det är att vara anhörig. Och jag önskar ingen det helvete och den enorma sorg och besvikelse det innebär att bli lämnad kvar…
Jag älskar livet mer.
Mina vänner, just a reminder.
Över 320 000 människor i Sverige är beroende av alkohol och ytterligare 700 000 dricker så mycket att de riskerar att bli det eller att skada sig själv eller andra.
Alkohol är inblandat i åtta av tio misshandelsbrott.
Vart femte barn lever i en familj där minst en förälder dricker för mycket alkohol.
Som alla vet är dessutom alkohol ofta en inkörsport till tyngre droger och missbruk.
Mycket mer nyttig och ögonöppnande information finns att hämta på IQ.se – väl värt ett besök.
Lika gott som farligt.
Snälla, var observanta på missbruk – såväl hos er själva som hos anhöriga, vänner och kollegor.
Var klarsynt och stark och gör allt som står i er makt för att sätta punkt långt innan ni själva eller någon närstående börjar närma sig botten.
Men ta aldrig på er skulden för någon annans missbruk. Man har alltid ett val.
Nämligen möblera om och byta plats på hela rum titt som tätt. I och för sig lättare i ett hus men man kan flytta runt rätt mycket prylar i en lägenhet också.
Min fina pappa L har så många gånger kommit hem och blivit avlång i ansiktet på grund av att mamma härjat fritt, stylat om och med blod, svett och tårar kånkat och burit både soffgrupper, skåp och byråer helt på egen hand.
När väl gäller – då blir hon stark och envis som en oxe! Hon är härlig och inte som alla andra.
Mamma, jag älskart och jag älskar – hela dig precis som du är ❤
Visst är hon väl en fining min mamma? Hemma i mina föräldrars lummiga trädgård i Ystad. Huset som jag vuxit upp sedan jag var drygt 1 år gammal.
Det är så lätt att fastna i sin inkörda inredningsstil och tro att bara för att man har det på ett visst sätt så måste det förbli så. Men icke!
Min nära kära vän Anna och hennes sambo gjorde t.ex. ett djärvt och modigt inredningsinköp, en grön skön sammetssoffa. Ska bli så kul att se den på plats i helgen, jag tror att den passar perfekt i deras mysiga lägenhet!
Jag unnar dom det fast jag måste erkänna att jag är lite avis! På ett varmt och kärleksfullt sätt såklart 🙂
Det faktum att våra vänner vågade att köpa den gröna skönheten har givit mig pepp att peu en peu, så småningom, succesivt, tänka på att påbörja en förvandling även här hemma…
Hahaha, ni hör ju – det tar lite emot att tänka om och tänka nytt även för mig 🙂
För till inköp av stora grejer krävs det såklart kapital och tyvärr har jag inte hittat den där berömda brunnen att ösa ur än. Om någon vet var den finns så snälla berätta.
Jag tänker att man kanske kan komma en liten bit även med småjusteringar och med inköp som kräver mindre valörer.
Framförallt kan man börja med att hämta inspiration. Det är helt gratis!
En toppenkanal för detta är Pinterest. Ett besök i feeden är för mig som att få en dunderstor och kraftfull inspirationsinjektion. Jag kan själv scrolla genom flödet i evigheter och insupa alla vackra miljöer och bara drömma mig bort.
Att drömma är bra tror jag.
Jag har en dröm till vårt nuvarande hem. En dröm som funnits ända sedan vårt första besök på visningen av lägenheten, den där regniga söndagseftermiddagen i april förra året.
Jag tittade på den stora väggen med den höga öppningen och väggen såg tillbaka på mig och den skrek något som bara jag kunde uppfatta, fast högt och tydligt – direkt riktat till mig …
”Snälla, köp mig och gör om mig till en stor, lyxig, underbar, platsbyggd bokhylla – jag vill bli klädd i böcker från topp till tå! Snälla, snälla, snälla!!!”
Sedan den dagen har dessa ord och denna dröm följt mig. Dag som natt, i sovandes- och i vaket tillstånd.
Jag smakar på ordet. PLATSBYGGD BOKHYLLA. Jag blir glad, tänd och förälskad.
Ett litet aber är ju då att det tyvärr är ganska kostsamt.
Jag fixar det inte själv utan jag måste få med mig min kära make på tåget. Jag har jobbat hårt på detta ett tag nu. Men skam den som ger sig. En vacker dag så kanske kanske jag får min dröm och önskan uppfylld.
Tills dess fortsätter jag att fylla min spargris… Den håller nu på att till bredden svämma över med guldtior men det räcker tyvärr inte. Snopet.
Frågan är nu, ska jag SMS:a låna?! 😉
Dagens mantra: Never ever give up your dream!
Ps, har ni något tips på en duktig och ”prisvärd” fin finsnickare i Stockholmsregionen så dela gärna med er!
Lördagsmorgon började med gos i sängen med en överpigg liten fröken. Energin var på topp och hon flaxade som en väderkvarn och hoppade som en studsboll.
Ett tu tre tappade hon balansen och föll handlöst in i min skalle med en duns. Dansk skalle HEJ!
Två sekunder senare kom gallskriket. Jag förstår varför, vilken jädra smäll! (Love Dynamit-Harry) Tårarna rann på oss båda och vi var lite groggy efter en minst sagt actionfylld morgon.
Dagen fortlöpte på bästa sätt men jag kan fortfarande känna bulan på min panna. Tack och lov inget på Ellie. Inte mer än rätt att jag som är störst fick ta den största smällen 😉
På kvällen överraskade jag min man med att ha fixat barnvakt och bokat bord åt oss på en mysig restaurang här i området.
Klockan 18.00 ringde det på dörren, Patrick gick och öppnade. ”Nej men, hej!” hörde jag från hallen.
Det var Ellies Gudmor Anna och hennes Daniel som helt ”spontant” ringde på såhär en lördagskväll… Spontanbesök i all ära men han blev nog lite paff!
Roliga hemlisar – speciellt för min man, såsom julklappar, födelsedagspresenter överraskningar etc har jag alltid så svårt att hålla.
Det är precis som att allt det där härligt roliga spritter och bubblar inom mig. Vilket ofta resulterar i att han vet vad som döljer sig i paketet långt innan det ska öppnas. Jag måste nog jobba lite på det.
Suddig bild då min man gjorde allt för att knäppa bilden snabbt som blixten (pinigt)
Hur som helst, eftersom jag denna gång lyckats hålla min hemlis så kändes det lite extra kul att se Patricks reaktion när jag avslöjade vår plan för kvällen.
Efter en liten stund när Eleonora och hennes Nannys blivit bästisar så tackade vi för oss och rymde hemifrån.
Det kändes lite busigt. Men också väldigt skönt och härligt!
Jag måste säga att vi ändå är ganska så aktiva i vårt ”nya liv” med Lillan. Vi drar oss inte för att göra saker som vi gjorde innan hon kom till oss, dock ibland i en aningen mer nedtonad version, hahaha 😉
Middagar med vänner, både hemma och borta. Vinluncher på stan, utställningar, after works, plus att vi båda vid flertalet tillfällen rest på egen hand utan henne.
Det känns skönt på något sätt att utsätta sig för dessa ”faror” och såklart inse att man kan fortsätta att leva på nästan som vanligt med en liten plutt. Man är bara avsevärt mycket tröttare hela tiden 🙂
Det är BARA vi själva som begränsar oss. Prio 1 är såklart att Eleonora mår bra men så länge det är i sin ordning så är det bara att testa tycker vi.
Skönt när man får rapport hemifrån att hon inte skrämt livet ur sina kompisar
Det gäller dessutom att passa på nu när det bara rör sig om ett litet hjärta. Jag kan föreställa mig att det kan bli tuffare att få till det om man blir en större småbarnsfamilj.
Hur som helst, det jag vill komma till är att det är viktigt att ibland gå utanför sin comfort zone.
Våga testa sysselsättningar med eller utan sin pytteälskling vid sin sida. Skulle det inte funka första gången så testa igen, igen och igen.
För eller senare så kommer det funka! Jag är en optimist och tror på att övning ger färdighet – när det gäller allt 🙂
Men att nu gå ut och käka en helkväll bara vi två utan henne var faktiskt första gången för oss. Knäppt när man tänker på det.
Vår första Date night på tu man hand på över 8 månader. Wohooo!
Min man tog Moules Frites och jag (som väldigt ofta) Chèvre Chaud. Kan äta det till frukost, lunch, middag och dessert. Svårt val för mig mellan ovan eller deras legendariska wienerschnitzel. Så gott! Får bli nästa gång.
Vi gick till en favorit här i området, Daphnes. Cozy stämning, alltid fullsatt, god mat och schysta drinkar. Ligger dessutom ett stenkast från vårt hem, fall i fall…
Vi hade det så härligt! Vi skrattade och njöt till fullo av en god och skön kväll, underbart var det.
Och väldigt givande för relationen. Det är så lätt att glömma bort sig själva då man allt som oftast är så uppe i allt vad det innebär att plötsligt vara tre.
Efter avslutad middag tog vi ett glas på Nybrogatan 38. Sen möttes våra blickar och vi kände ömsesidigt att vi längtade hem till sängen… Till att sova alltså, hahaha! 😉
Tusen tack till Anna min älskade vän, a.k.a Ellies Gudmor och hennes fine Daniel! Dels för att ni propsade på att detta skulle bli av och såklart för utomordentlig nannyservice.
E kunde inte varit i godare händer, ni är bäst! ❤
ps, vi hoppas på en favorit i repris snart, mycket snart 😉
Alla, ha en fortsatt mysig söndag och missa inte en tokrolig klassiker på TV ikväll
Sedan jag blev mamma har jag kommit till insikt med mycket och en av de sakerna är att jag ska försöka bli lite mer lagom. Lagom på ett bra sätt.
Hur menar jag då?
Jo, när jag tycker om något så gör jag det gärna, ofta och mycket.
I perioder så kan det lätt blir så uppskruvat för mig. Intensivt och ibland på ett dåligt sätt. Jag vill vara en god förebild för vår dotter och lära mig att (inom vissa ramar) bli mer nyanserad, balanserad och nöja mig med att bara vara.
Släppa på den där hetsen.
Jag må tala i gåtor nu, för att förtydliga följer här exempel från hur min vardag har sett ut historiskt och hur det kan bli om jag inte begränsar mig.
Nu blottar jag mig själv men jag har ju signat upp för att vara ärlig och härlig här i bloggen… Kanske någon annan kommer känna igen sig där ute och dra på smilbanden i det tysta. Eller ännu mer förlösande, kanske kommentera eller bara tänka till 🙂
Shoot.
När chipsskålen ställs fram förvandlas jag till ett chipsmonster. När jag äter turkisk peppar så trycker jag i mig hela påsen på 5 minuter, tills gommen blir uppfrätt av salmiakpulvret.
En av mina många laster…
När jag bestämmer mig för att äta mer kontrollerat – då gör jag det all in – nästan maniskt. När jag är inne i en träningshets kan jag lätt köra 7 pass i veckan.
När jag bäddar vår säng, puffar kuddarna i soffan eller hänger tvätt ska det vara på pricken perfekt, inte en skrynkla, inte ett veck, bara helt FLAWLESS.
När det är fest vill jag gärna gå hem sist av alla. När jag nätshoppar har jag plötsligt klickat hem 5 par solglasögon, fast att jag egentligen inte behöver ett enda par.
Detta kan bli lite tröttsamt.
Tröttsamt att vara så extrem i allting. De som känner mig väl vet precis hur jag kan vara… 🙂
(Fullkomligt älskar detta klippet som spridits viralt på fb. Hur söt gris och hur kul?! JÄTTEKUL!)
Men nu är det nya tider!
Jag ska jobba på att hejda mig själv, innan jag kör jag in i kaklet.
Innan jag hetsätit upp allting med socker som ingrediens. Innan jag bränt min mammapeng på onödigt skrafs.
Innan jag blivit besatt av siffrorna på vågen. Innan jag känner att träningen (som egentligen gör mig så gott) förvandlas till ett tvång i min skalle.
Försökte mig på att göra en effektfull sockrig mun. Gick sådär men sött och gott var det!
Jag vill inte vara sådär.
Jag vill vara en nyanserad sköning med sunda värderingar och livsvanor.
Jag vill helt enkelt vara mer lagom för jag tror att det är då jag mår som bäst. Lagom på ett bra sätt utan att tappa det där härliga.
Det är också därför jag har börjat blogga och skriva i ett offentligt forum.
För att övervinna min rädsla inför att inte vara perfekt (det perfekt som jag själv konstruerat i min skalle).
Här i mina texter kan jag inte vara en kameleont. Jag måste vara mig själv på ett avslappnat sätt och jag kommer långt ifrån lyckas att vinna allas tycke.
Jag vill göra det här, för min skull.
För jag tycker att det är kul och för jag mår bra av att skriva. Om stort och smått, på mitt sätt, utan pekpinnar.
Bara ärligt och härligt.
Jag har bestämt för fortsätta jobba på LAGOM-sättet och tror att det gör mig till en mer harmonisk människa.
Det finns folk som kanske inte alltid vill ditt bästa. Mer eller mindre synligt kan de hinta, kommentera och visa rätt nertryckande sidor mot dig.
Missunnsamhet, avundsjuka, svartsjuka, fördomar.
Vi kan inte förändra andra men man kan alltid se över sitt eget beteende. Trista egenskaper som ovannämnda är något som man bör sträva efter att eliminera hos sig själv.
Avundsjuka och missunnsamhet kan man försöka konvertera till beundran.
Välj att beundra och inspireras istället för att trycka ner och baktala. Plocka bitar hos andra som du önskar att du själv hade. Pussla ihop bitarna till ditt eget framgångsrecept för att jobba på att bli en bättre människa.
Det fina är att man blir aldrig fulländad och man kan alltid sträva efter att bli en klokare version av sig själv!
Svartsjuka väcker de mest obehagliga sidor hos folk. Så det finns inget mer att göra än att bita sig i tungan och jobba hårt med att sudda bort bort sin sura min. För bort ska det – det gör nämligen ingen gott!
Fördomar har nog de flesta av oss, de är ofta smutsiga och för sällan något gott med sig. De kan följa med oss från vår uppväxt, från vårt sociala arv, fördomar som under lång tid vuxit sig starka ofta totalt utan grund. Vi luftar dem och matar dem och plötsligt har de fått ny kraft att bita sig fast. Läskigt värre.
Nästa gång vi har förutfattade meningar om någon så försöker vi sätta ett stort OBS! på oss själva.
Är det kanske vår egen bristande självkänsla som talar?
Ligger problemet egentligen hos mig själv?
Tänk efter en gång extra innan du dömer och det viktigaste av allt bli ALDRIG ALDRIG BITTER – det är den mest missklädsamma egenskapen av dem alla!
Och framförallt – det tåls att sägas igen – det krävs så lite för att göra en medmänniska så glad. Mina vänner! HÖJ istället för SÄNK!
Detta ska jag tänka på – jag tror att jag blir gladare då 🙂
Borta – utomordentligt, fantastiskt, jättejättebra – men hemma trots allt allra bäst ❤
Sitter just vid matbordet med en stor kopp förmiddagskaffe och njuter av att se mamma och Eleonora gosa. Som dom har funnit varandra! Med facit i hand, det absolut bästa vi kunde göra för att få Ellie att ”klara sig själv” utan oss.
Mamma intygar med handen på hjärtat att dessa dagar fortlöpt totalt smärtfritt utan minsta friktion. Jag får känslan av att Eleonora visat sin bästa solstrålesida. Mycket skönt för såväl oss som för mamma. Och för Ellie såklart som blivit bortskämd med 100% uppmärksamhet, kärlek, gos, skoj och bus av sin varma underbara mormor.
Världens bästa och kära mamma – tusen tack för excellent Nannyarbete, vad skulle vi gjort utan dig?!
Nu till resan.
Tel Aviv har definitivt fått en plats i mitt hjärta. Vi har verkligen maximerat vår vistelse på alla sätt. Så intensiv, så härlig, så otroligt många intryck.
Eftersom jag är på mammaledighet så flög jag ner och anslöt till gruppen först när den inofficiella delen började. Därmed var det inga möten för mig denna gång utan bara massor av skratt, sol, sightseeing och framförallt lyxen att få uppleva ett så vackert, coolt och spännande resmål med kära, goda kollegor!
Jag känner mig berikad och till bredden fylld av härligheter.
Just me and my crew in Jerusalem
Fantastiska Patrik (lustigt nog heter han samma som min man) som vikarierar som Office Manager för mig är en lysande stjärna.
Det kommer bli svårt att fylla hans skor när jag kommer tillbaka. Ingenting var lämnat åt slumpen, han är lite som Sickan i Jönssonligan – allt var tajmat och klart, in i minsta detalj 🙂
Stjärnan Patrik
Härligt Air Bnb-boende ett stenkast från vattnet i ett område som heter Herzliya som ligger en kvart, tjugo minuter med bil utanför Tel Aviv.
Kul att bo alla under samma tak. En härligt kollektiv känsla, gemensamma frukostar i det öppna köket där ute och inne möter varandra med stora öppna glaspartier. De tunna gardinerna som fladdrar i den ljumma vinden.
Den livliga strandpromenden där gamla som unga umgås och njuter, musik som sprider sig ur högtalarna, barn som springer runt och dansar. Solen som värmer godare än godast och morgonpromenader längs en folktom strand.
Schysta restauranger, god mat och sharefooding hela resan. Varför gör man inte så oftare? Beställer in massor av goda rätter från menyn och delar. Avslappnat, så trevligt och framförallt nice att få smaka på massor av gott!
En heldag med guide spenderades i Jerusalem. WOW säger jag bara.
Man blir helt mållös. All denna historia samlad på en och samma plats. Även fast jag personligen inte är djupt troende så blir man minst sagt tagen av att med egna ögon se hur betydelsefull denna plats är för så många människor.
Jag är mycket glad att jag tickat denna box. En helt oförglömlig och mäktig upplevelse.
En tur till öknen där det var ganska så varmt och gott. Jag kan knappt föreställa mig hur hett det blir där under sommaren.
Beduinläger, åsnor, kameler och vidunderlig utsikt.
Och sen har det såklart dansats på lite galna barer och klubbar som är så långt ifrån Stureplan som man kan komma. Nice.
Överallt möttes vi med värme, alla var så hjälpsamma och on top of things. Jag summerar denna resan och tänker glatt att jag kommer tillbaka en vacker dag.
Jag pussade tre sömniga älsklingar hejdå tidigt imorse. Eleonora, Patrick och min kära mor ❤ ❤ ❤
Mamma a.k.a. Mormor har ryckt ut på Nannyakuten från Ystad och är på besök i Stockholm för att spendera 4 dygn mitt sitt barbarn – bara dem två 🙂
Min man och jag har nämligen lyckats att pricka in exakt samma dagar för resor med våra respektive jobb. Vilken tur för oss att Ellie har en sån flexibel och snäll mormor som ställer upp! (morfar var tyvärr tvungen att jobba)
Sitter nu på Zurichs flygplats för ett par timmars mellanlandning innan nästa flight går till Tel Aviv där jag ska möta upp mina kära kollegor för några dagar business and pleasure.
Tur att jag hade gott om tid här då jag just spenderat 45 minuter på en grymt ingående Security Check, första gången för mig som jag gjort ”hela-faderullan-checken”
Nöjd som jag var – med alla papper i sin ordning gick jag fram till disken med ett stort leende på läpparna 🙂
Väl där väntade ett 15 minuters korsförhör med 1000 frågor av två olika ganska stränga män. Trots att jag såklart inte har något att dölja så blev jag lite nervös…
Hahaha! Visst är det väl märkligt? – Man är liksom inte van vid den här typen av utfrågning där man ska leverera kvicka svar på tal och försöka att inte staka sig.
Sen var det metalldetektorer lite här och var och slutligen separat screening av bagage + ytterligare frågor i ett litet rum utan fönster på tu man hand med en kvinna. Man kan inte säga annat än att de är oerhört grundliga i af 😉
Nu hoppas jag att jag lyckats övertyga dem om att jag inte är en skummis utan bara en förvirrad, lite trött småbarnsmamma ute på äventyr i vida världen!
Kastar nu i mig en sallad och ska snart bege mig bort till gaten igen. Vips tog den mellanlandningen slut. Tack El Al Airlines för tidsfördrivet 😉
Det är verkligen en sån lyx att få rymma iväg såhär!
Jag är så glad och tacksam för att jag inkluderas i gemenskapen och att min arbetsplats tänker mig trots att jag är på föräldrarledighet. Det kallar jag god personalvård, lyllos mig!
Tel Aviv känns mycket spännande och jag har höga förväntningar! Jag kollade just väderleksprognosen och det ser ut som att vi i alla fall kommer ha tur med vädret 🙂 (minns ni den roliga filmen med samma titel typ från 80-talet? – så kul!)
Dock är jag lite naken, imorse gick det så snabbt där hemma att jag glömde både vigselringar och ett halsband som jag fått av Patrick och i princip alltid har på mig. Så knäppt att man med avsaknaden av några smycken kan känna sig så tom. Tur att jag har tusen och åter tusentals bilder i min telefon som vittnar om att jag har en underbar liten familj där hemma 🙂
Kikar precis igenom min lur och hittar dessa glädjefyllda bilder. Igår innan nattning fick jag uppleva det härligaste pusskalaset ever! Precis som att Eleonora kände på sig att jag skulle iväg, hon höll bokstavligen på att äta upp mig – mysigt och helt underbart ❤
Både Pat och jag har varit iväg från Ellie några dagar tidigare men detta är första gången vi båda är iväg från vår lilla älskling samtidigt.
Hoppas att hon är snäll mot mormor nu…
Och att min kära mor reder ut vardagen med en busig liten skrutt…
Jag lugnar mig själv genom att tänka att mamma lyckades helt ok med mig. Jag blev ju hyfsat normal, eller?! 😉
Solglasögon, solbrillor, solisar, solglajjor, shades – kärt barn har många namn.
Min favorit är helt klart solisar då det har en sån där härligt enerverande, klämtjäck klang som jag älskar!
Nu när våren smyger sig på och solen också vågar visa sig allt oftare tycker jag att det är kul att dra på mig ett, eller flera 😉 par sköna solisar!
Bästa accessoaren helt klart!
Det är ett så enkelt och kan också vara ett billigt sätt att lyfta en outfit. Och dessutom går det att variera i all oändlighet.
Beroende på vilket intryck man vill ge, eller vilket humör man är på kan man välja solglasögontyp efter dagsform. Även himla skönt om man är lite hängig en dag och vill gömma sig för en stund.
Bra i alla avseenden med andra ord!
Nu kryllar det verkligen av roliga, snygga och ibland lite annorlunda solisar ute i butikerna.
Våga gå in och testa ett par som sticker ut, våga köp dem och framförallt våga bär dem! Det brukar göra mig lite gladare och jag hoppas likaså dig!
Jag säger som det gamla punkbandet Docent DöD gjorde i låten från 1980.
Bakom mina solglasögon kan jag va’ mig själv. Allting blir så vackert genom, genom mina solglasögon, är ljuset alltid gult. Allting känns så riktigt bakom.
Katarina Briem 