Det är så enkelt och märkligt nog ofta gott att ha sin favvofrulle som man äter dag efter dag efter dag.
Konstigt egentligen då man inte hade tyckt att det vore så festligt att äta samma rätt till middag varenda kväll. Men med frulle kommer man liksom undan med att inte vara så ombytbar.
Så brukar det i alla fall vara för mig.
Någon period har jag snöat in helt på omelett, en annan på chiapudding, under en period blev det bara smoothies, eller grekisk yoghurt med granola och som för ett tag sedan, bananpannkaka.
Alla rätter ovan är ju jättesmarriga!
Men inte konstigt att man till slut tröttnar när man som jag envisas med att äta samma frukost varenda dag under en period.
Jag ska därför från och med nu jobba på variation på mina frukostar! Sprida ut allt det goda på veckans alla dagar istället 🙂
Idag vaknade vi ottan pga Lillans envisa torrhosta (endast nattetid) som vägrar att försvinna. Om någon har tips på hur man tar sig ur hostträsket så mottages det tacksamt!
Vi var båda vimmelkantiga av trötthet och tog det kloka beslutet att ta skift med Ellie.
Så det blev en söndagsfrulle för oss tjejer medan min man sov ikapp efter early bird-passet. Sen tog jag en sen frukost nr 2 ihop med min man när han slagit upp sina blå 🙂
Frukost är så gott!
Idag blev det en favorit i repris här hemma. En rätt som jag varje gång slås över hur lätt och fantastiskt smarrigt det är!
Nämligen Bananpannkakor, naturligt sött och gott!
Världens lättaste recept och banan och ägg har man i princip alltid hemma.
Det svåraste för mig är att inte käka upp de som är klara under tiden de sista gräddas.
Många av er har garanterat mumsat och lagat bananpannkakor förr, om inte så finner ni receptet nedan.
Till 1 portion som blir ca 3 st tunna pannkakor behövs:
1 mogen banan
2 ägg
1/2 tesked vaniljpulver (ej vaniljsocker)
Kokosolja att steka i för att få en fin yta, funkar lika bra med smör.
Ta fram en bunke, mosa bananen med en gaffel, knäck äggen, häll i vaniljpulvret, vispa ihop smeten och stek tunna pannkakor på medelvärme.
Ha tålamod och pass upp så de ej blir brända!
Serveras med den frukt, bär som du har hemma.
Idag blev det tinade hallon, blåbär och till det persika, toppat med kokosflingor.
Ibland kör jag bara skivat äpple och kanel om jag inte har något ”roligare”hemma.
Kanske jag kan smitta av mig med min nytändning på bananpannkaka 🙂
Att lära sig att tacka nej till trevliga inviter. Att ibland göra det som är bäst för familjen och för en själv – framför allt det där som lockar så in i vassen.
Att våga vara den som vänligt avböjer trots att man inte har någon ”egentlig” anledning.
Att välja att prioritera en lugn skön hemmahelg utan de minsta planer och tillåta sig själv att bara göra ingenting.
Eller i mitt fall, att ”bara” få vara mamma för ett slag och vara 100% närvarande i ens egen lilla värld.
Det ska jag jobba för.
Vi är lyckligt lottade som är omgivna av fina människor som bjuder in till allt möjligt skoj och jag har så länge jag kan minnas varit den som gladeligen hoppat på – och tackat ja till det mesta kul som händer!
Det har inneburit massor av roliga, upplyftande och fantastiska händelser men också ibland byggt upp en stress i mitt bröst.
Klyschigt men ABSOLUT SANT är att man faktiskt inte behöver vara med på allt.
Speciellt inte nu när man inte bara har sig själv att tänka på – utan även en liten älskling och en make ❤ ❤
När jag blev mamma trodde jag lite naivt att jag skulle kunna fortsätta att leva nästan precis som vanligt. Och det kan man – nästan.
Men faktum kvarstår att ens referensramar har förändrats avsevärt och plötsligt är prioriteringarna helt annorlunda än vad man tidigare varit van vid.
Det är oerhört frestande och lätt att boka upp varje dag i veckan för någon form av aktivitet och umgänge. Fina möten med härliga människor som gör en så gott.
Men varför tvunget trycka in så mycket som möjligt?
Varför inte sprida ut gracerna och unna sig dagar som är HELT ouppbokade?
Hela helger med familjen HELT utan umgänge med vänner.
För mig är det ett stort steg i min mognadsprocess att jag lär mig att tacka nej även till roliga inviter. Och att jag i samband med NEJ:et inte nödvändigtvis behöver komma med en superduperlång och detaljrik förklaring.
Det är nästa steg för mig som jag ska jobba mot.
Tänk vilken lättnad att bara rätt och slätt kunna säga; ”Tack för inbjudan men tyvärr passar det inte denna gång, ha det så kul”
Många i min närhet är så kloka och så vill jag också bli.
Förhoppningsvis finns våra vänner kvar trots att man tackar nej någon gång då och då 🙂
Och vet ni vad – i helgen har vi har tackat nej till lockande inviter helt utan ”giltigt förfall” och jag njuter av att bara få vara hemma med min lilla familj ❤
Ett stort steg i rätt riktning för mig och det känns så skönt i mitt bröst.
Måste dela med mig av min bildskatt och allt underbart vi insupit under helgen.
Jag vill påstå att vi krämat ur dessa pangdagar till fullo. Vi har i princip levt utomhus.
En av fördelarna med att vara småbarnsföräldrar är att dagarna – vare sig man vill eller ej – börjar i ottan.
Och det säger sig självt, går man upp tidigare blir dagarna längre och plötsligt har man väldigt många fler timmar att fylla med härligheter.
När försommaren dundrar in med buller och bång kan jag inte tänka mig något bättre än att hänga ute frukost, lunch och middag. Håller ni inte med?
Att sedan avrunda kvällen med en soffdäckning, sådär skönt utslagna av solens strålar är det bästa!
Nytt liv nu med en liten och jag gillart skarpt 🙂
Försommarsol och värme gör mig alldeles nipprig och njuter så löjligt mycket!
Jag känner verkligen hur jag lever upp och blir en ännu gladare version av mig själv.
I lördags var jag iväg på tjejlunch (all by myself) hos en väninna i hennes oas till trädgård. Det var så skönt, smarrigt och väldigt trevligt.
Härliga möten med både gamla och nya vänner och gott tjejsnack.
Spana in värdinnans Key Lime-paj nedan. Den var precis så god som den ser ut, mums! Tack kära Lotta för en så mysig dag!
Söndagen var helt vikt åt familjen och Ellie visade sig från sin absolut bästa sida. Efter en dryg veckas sjukdom och därmed lite extra kinkighet var det en sån befrielse att ha en kvittrande glad dotter som sällskap hela dagen.
Nu har kommit dit då lillan inte nödvändigtvis vill sitta i vagnen hela tiden. Hon vill ju upp och krypa runt, hitta på bus och leva rullan. Som imorse när jag hittade henne på köksgolvet i ett hav av kokosflingor, hahaha!
Den lilla handen hade visst lyckats slinka sig in i skafferiet och såklart hittat det som sprider sig mest av allt. Mannen baxade kvickt fram dammsugaren innan kokosflingorna spridits ut till hemmets alla vrår.
Vi nyttjade i alla fall det glada tillfället igår och gick och gick och gick. Det måste åtminstone blivit 1,5 mil.
Så skönt! Och så vackert!
Här omkring är Djurgården är min absoluta favoritplats och nu på försommaren är det som absolut vackrast. Spana bara in bilderna nedan.
Breathtaking!
Jag kan inte se mig mätt på all spirande grönska i denna otroligt vackra omgivning.
Jag har sagt det förut men det tål att sägas igen; välj att öppna ögonen och se allt vackert omkring oss. Och passa på att vara ute de tillfällen som ges.
Uteliv gör susen för såväl kropp som knopp!
Hoppas ni haft det minst lika bra som vi och ha en grym start på denna soliga måndag 🙂
Vår fredag började med en prommis i värmande morgonsol, i syfte att försöka ge lillan de bästa förutsättningarna (en liten powernap) inför hennes debut på babysimmet.
Nyvaken, opiffad småbarnsmamma med den glada ”Bara få va mig själv-minen” Repeat repeat repeat. Så BRA!
Med underbart coola och sköna Laleh i lurarna som så vackert uppmanade mig hur viktigt det är att ”Bara få va mig själv” – var morgonpeppen total!
En i mitt tycke fantastisk låt och hennes röst förtrollar som vanligt.
Ni måste lyssna och njuta av denna grymma låt och snygga video! Ska köra axeldansen för min man ikväll 🙂
Med lätta steg och Lillan med en 20 minuters nap i bagaget entrade vi babysimmet med glädje och solsken i blick. Det här skulle bli kul!
Oj så rätt man kan ha.
Den lilla volangbadtrosan satt som en smäck och vi var redo för ett dopp i det (pool)blå.
Halleluja vilken upplevelse, för oss båda! Så kul!
För er som eventuellt står i valet och kvalet om babysim kan vara något för er lilla plutt så testa – jag kan varmt rekommendera det.
De små sötnosarna, den entusiasmerande ledaren och de glada förväntansfulla föräldrarna. Vilken underbart härlig kombo!
Det sjöngs, plaskades, doppades upp och ner, hälldes vatten över de små hjässorna, kramades och blåstes bubblor under vattnet. Och allt under positiva, glada och skrattande toner. Jag skrattade nog som vanligt högst och mest, hahaha!
Eleonora verkade tycka att det var en höjdare och jag kunde verkligen inte fått en bättre och mer glädjefylld start på dagen!
Nu är vi hemma igen, jag lyssnar på min nya favvolåt om och om igen, haha! och Ellie sover som en stock. Det tar på krafterna att leka vattendjur, jag slår vad om att hon drömmer om nästa fredags plasksession!
Ha en GLAD solig helg, kram från oss!
Förlåt pollenallergiker, men att björken blommar utanför vårt sovrumsfönster är ändå lite nice 🙂
Tji fick jag för att vara optimistisk och hoppas på en veckostart utomhus i strålande sol.
Istället tillbringade vi nästintill hela gårdagen inomhus i sängen.
Lillan med sin rinnande nos och höga feber. Och ofrånkomligt att själv gå säker, så en pytteförkylning har även gjort besök hos mig. Men mest synd är det om lilla E.
För er föräldrar så tror jag att ni kan sätta er in precis i vår känsla här hemma. Förkylning med småttingar är ingen höjdare och vänder upp och ner på allt vad man kan kalla rutiner.
Bara det att introduceras för den effektiva men terrorliknande snorsugen var ett projekt i sig, hahaha!
När ens lilla älsklingplutt feberyrar blir nätterna en mardröm och varje mål mat en kamp pga den lilla täppta nosen.
Man känner sig hjälplös och det finns inget man kan göra mer än att ge gränslös kärlek och närhet och bara rida ut stormen.
Men jag tycker redan vi börjar se bättring här hemma!
Febern är borta och energinivån påväg uppåt, otroligt egentligen hur ”pigga” de små kan vara trots sjukdom.
Vi tog en morgonsväng ute i det ljuvliga ljumma vädret och nu är det förmiddagsvila. Då passar jag på att påbörja projekt genomplöjning av min tidningshög här hemma.
Jag måste bekänna en sak.
Jag har en last. Jag är en riktig ”sucker” för attraktiva prenumerationserbjudanden. Jag kan liksom inte hålla mig. Gång, på gång, på gång.
Jag går på allt och känner att jag bara måste beställa de där 5 numren + den helt livsviktiga premien för endast 99kr + porto. Det är ju nästan till skänks!
Hahaha, vårt badrumsskåp är till bredden fyllt med skrubb, lotion, handtvål och krämer av alla de möjliga slag. Jag hinner liksom inte använda upp grejerna innan det märkligt nog fylls på med mer…
Tidningarna de dimper ner i en takt som är helt omöjlig att underhålla. Vilket leder till en växande hög av glossy magazines som påminner mig om min svaghet – och om att tiden med en liten älskling prioriteras helt annorlunda ❤
Hmm, jag funderar just över om fler delar denna dragning?
Nu ska jag njuta av lugnet, min kaffekopp och försöka ta mig igenom EN tidning i af 🙂
Ha en riktigt härlig dag, 19 grader i Stockholm idag. Hur härligt!
Vi har haft en heldag utomhus med både korv- och glassfest. Korvälskare som jag är fick jag efter mycket tjat igenom att det var sååå värt det att köa för en mosbricka. ”Det går nog kvickt ska du se” – sa jag med en kvittrande glad röst…
Det var några fler som tänkte i samma bana som vi men sisådär 45 minuter senare var vi båda mätta och glada igen. Vad gör man inte för en korv tycker jag 🙂
Just nu känns det smått ofattbart att det för knappt en vecka sedan var snöblandat regn och hagel. Men nu struntar vi i det och blickar framåt istället!
Framåt mot den helt strålande väderleksprognosen som lovar ljumma temperaturer hela veckan och upp emot 20 grader till nästa helg. Det spritter inom mig när jag tänker på att man snart kan gå barbent och lägga vintern på hyllan.
Visst är del väl intressant vad solen gör med oss nordbor. Varje år slås jag av samma sak. Solens magiska kraft.
Helt plötsligt sprids leenden som en löpeld. Folk blir lite härligare och mycket gladare. Slutsatsen är att vårsolens smekande strålar väcker de mest ljuvliga sidor hos folk.
Glada glassminen kommer fram när 88:an slinker ner
Vårblommorna som piggt tittar upp och färglägger våra gräsmattor. Scilla, Vitsippa och för att inte tala om det Körsbärsträdens fulla prakt. Man förundras över hur extra vackert allting plötsligt är.
Så ut med er nu och lapa sol. Ta en prommis på lunchen och ta vara på kvällarnas ljus. Vi behöver boosta D-vitamin (note to self, glöm inte solskyddsfaktorn!) efter vinterns mörker.
Dessutom kan vi alla se fram emot kort vecka nästa vecka, då det är Kristi Himmelsfärds dag på torsdag! Härligt!
Min plan för kommande vecka är att hänga ute mest hela tiden. Nu ska vi bara få bukt på Lillans förkylning. Stackars liten vaknade upp skållhet med feberyra vid 3.30 inatt och är för tillfälligt lite omtöcknad av både feber och förkylning.
Först och främst en riktigt Glad Valborg till er allihop!
Apropå Glad, jag känner mig verkligen så glad, upprymd och tillfreds på något sätt. Det känns som att jag blott på ett par dagar har landat lite mer i mig själv.
Tänk att en delning av en text kan göra en så gott. Helt otroligt egentligen.
Men ej att förglömma att utan er hade min feel good-känsla aldrig infunnit sig.
Tack igen alla för underbar respons!
Igår umgicks vi med min kära väninna Katten, a.k.a. min IT-support a.k.a Sophia, hennes sköna make och deras bedårande lilla 7-veckors plutt Juni.
Det blev för oss tjejer i alla fall nästintill ett 12-timmars marathon av härligt umgänge.
Mammahäng som övergick i afterwork i kvällssolen på Lydmar och sen slutligen spontanmiddag hos oss.
Finns det något bättre än spontanhäng – älskart!
Idag har vi haft en heldag ute i solen och nu ska vi svira om till fest. Ska hem till Anna & Daniel på födelsedagskalajs/ inflyttningspartaj – ägarna av den sköna gröna soffan ni vet.
Ha nu en fortsatt härlig kväll och hoppas att kvällssolen lyser på er!
Jag vet inte var jag ska börja. Jag vill uttrycka så många känslor. Jag vill skrika av lycka, beundran och oerhörd tacksamhet.
Beundran till er alla som genom gillande, så fina ord, meddelande och samtal har blottat strupen och visat ert stöd, er medkänsla, spridit er värme och omtanke. Ingen (f)jantelag så långt ögat kan nå. Så härligt!
Jag vill visa er alla var och en, tacksamhet för att ni gjort just det.
Ni anar inte hur länge denna text stått klar och som jag har tvekat. Jag har vänt och vridit på för- och nackdelar att dela det.
Bestämt mig att släppa det fritt och sen backat igen. Till och med tänkt att jag skippar hela grejen. Vem vill läsa om min älskade alkispappa?
Jo Ni! Och det gör mig så glad!
Tack, tack och åter tack!
Igår när er feedback började trilla in så började även tårarna falla från mina kinder. En känslomässig urladdning som var så nödvändig för mig.
Jag blev för en stund tom. Tom inombords men på ett bra sätt.
Glädje, sorg, eufori och lättnad.
Alla känslor vävdes samman och jag blev varm i bröstet.
Nu med facit i hand är jag så nöjd att jag till slut vågade trycka på knappen. Man ska våga mer i livet.
Jag är glad att min beskrivning landande så väl och att mina ord förhoppningsvis kommit för att stanna hos en del av er.
Detta är ett så viktigt ämne som bör lyftas och ventileras ofta. Vi är många som sitter i samma båt. Styrka till oss alla.
Låt oss nu bli bättre på att prata och dela med oss av även de lite tyngre bitarna. Vi är bara människor. Med känslor. Som det måste få talas om.
Nu lyfter vi på locket och låter det vara på glänt. Så möjligheten finns att pysa ut fler viktiga ämnen.
Vi måste rå om oss själva och varandra. Det är det viktigaste för ett välmående liv!
Jag kastar mig ut och släpper detta nu. Det kommer aldrig kännas som ett helt rätt tillfälle och det kommer alltid vara läskigt att dela.
Nu när ni fått lära känna mig ett tag så vet ni att jag är en mycket levnadsglad person men som hos alla så finns det även fler dimensioner av mig.
Nu släpper jag en del av det som verkligen betyder mycket för mig att lyfta fram i ljuset. Kanske kan jag genom att vara öppen ”hjälpa” någon annan i sitt medberoende och att leva som anhörig till en missbrukare.
Du är långt ifrån ensam.
Det var höst 2014 och jag hade just påbörjat min terapi. Terapin som har fått mig att bli en mer harmonisk och välmående person, i såväl hjärta som hjärna.
Jag fick i hemläxa att skriva ner mina tankar och minnen. Helt ärligt.
Texter som hjälpt mig på min väg framåt. Min väg där jag förlåter och går vidare. Den väg där jag fortfarande traskar och där jag förhoppningsvis till slut kommer att försonas med min pappa T. På riktigt.
Jag vill tacka Ann Söderlund och Sanna Lundell för att de genom sin tv-serie Djävulsdansen har fått mig att våga och vilja dela min historia.
Jag ska inte skämmas utan tvärtom känna mig stolt och stark över att jag är modig som delar med mig.
Detta är en del av min historia.
Min pappa var en gyllene kombination av eremit och påfågel.
Beroende på hans dagsform kunde han antingen grotta ner i sig i sin ensamhet eller välja att brösta upp sig och roffa åt sig all uppmärksamhet när han entrade ett rum.
Han tog mycket plats, syntes och hördes och det gick inte att ta miste på att Totte var där.
Att han dessutom hade en djup basröst på klingande rikssvenska och ett bullrigt, färgstarkt och osvenskt sätt gjorde att han ofta gjorde succé i sociala sammanhang.
Jag var stolt över min pappa T. Han var en kul och mycket omtyckt typ och definitivt inte som alla andra.
Min mamma och pappa T skildes när jag var drygt ett år gammal och jag bodde hos honom varannan vecka och när jag blev lite äldre, varannan helg. Det var väldigt annorlunda hos honom gentemot ”hemma” (i Ystad, dvs hos mamma & pappa L).
Hemma hos pappa T lyssnade vi mycket på musik på hög volym. Musik från all världens hörn, salsa, samba, de sjöng på portugisiska, franska, det var Beatles, Gipsy Kings.
I sina tidiga år var Papsen yrkesverksam trubadur och han älskade därför att ta fram gitarren och vi sjöng i högan sky och jag dansade på soffbordet.
Jag älskar att dansa, har gjort det så länge jag kan minnas.
Med pappa fick jag göra allt möjligt knasigt. Jag fick klä ut i vad som helst som jag hittade, ibland blev det som nedan, en gammal spetsgardin och till det är fräck sjal som skärp, förmodligen någon av våra gästers kvarglömda.
Pappa hade många fixa idéer för sig, han tyckte t.ex. att egenrullade cigaretter var det enda rätta. Då var man en klassisk rökare sa han.
Jag fick därför lära mig att rulla ”Gauloise sans filtre”. Hemmarullade cigaretter utan filter av fransk (stark!) tobak i Rizlapapper.
Att rulla cigaretter är en konst förstår ni.
Jag kunde rulla upp emot 20st på raken och fylla hela hans etui. Efter mycket övning fick jag till dem perfekt ”luftigt” rullade och jag blev hädanefter pappas ciggleverantör.
Jag var så stolt när pappa berömde mig efter noggrant granskande. Jag älskade verkligen att rulla cigaretter åt pappa, han blev så mallig då. Speciellt roligt tyckte han att det var gentemot min mamma, att han hade lärt deras 4 åriga dotter att rulla hans cigg.
Han var sån, en retsticka.
Jag hade det bra hos pappa T. Vi hade många traditioner ihop.
På sommarkvällarna innan jag skulle nattas så satt jag på pappas axlar iförd min pyjamas och vi gick ut i trädgården och ”luktade på blommorna” – ibland var det den blommande Magnolian, ibland den höga Tujahäcken som det skulle doftas på.
Sen gick vi in och läste godnattsagor i form av avsnitt ur den grekiska mytologin, Djungelboken, Babar, Mumintrollen, De tre musketörerna eller ”Loranga, Masarin & Dartanjang” och det sjöngs godnattvisor både på franska och svenska.
Staffli med alla de tillbehör inköptes till mitt rum och jag fick måla hur mycket jag ville, alla verk var enligt pappa T ”helt fantastiska”.
Då min pappa var väldigt förtjust i havet så spenderades åtskilliga timmar i både småbåtshamnar och ute till sjöss. Det var spännande tyckte jag.
Pappa sa att det kvittar vad jag än skulle hitta på för bus i mitt liv så har han alltid gjort allting 1000 gånger värre. På grund av detta skulle jag aldrig någonsin behöva tveka över att berätta något för honom.
Han sa också att fruar kan man skilja sig från (pappa var gift 3 gånger och min farfar var gift 5 (!) gånger) men att han aldrig någonsin skulle kunna skiljas från mig.
Jag var mycket älskad. Och jag älskade honom. Massor.
En liten flicka berättar…
Ibland var det fest och pappas kompisar var på besök. De var jättesnälla allihop. Det var tjo och tjim och massor av skratt.
Pappa älskade kött så ofta grillades det blodiga biffar och till det serverades det en fräsch sallad med som pappa sa ”den perfekta vinägretten gjord på franskt vis” – med en bas av dijonsenap, vitlök och olivolja.
Till kött skulle det naturligtvis drickas rödvin. Och det fick inte snålas. Snåleri var det värsta han visste.
Pappa var delvis uppvuxen i Paris och talade därav flytande franska. Han såg sig själv som en fransman. Det tyckte jag var häftigt.
Min pappa sa också att det var viktigt att man var en livsnjutare. God mat och dryck tillhör livsnjutarens basala behov och ju mer desto bättre!
När alla gästerna gått hem så blev pappa trött och jag hjälpte honom upp för trappan till ovanvåningen där sovrummen låg. Klockan var mycket, mycket senare än vad jag var van vid hemma hos mamma och pappa L.
Han somnade på studs då han lagt sig på sängen. Jag tänkte att han kan ju inte sova med skorna på, så jag hoppade upp på sängkanten och tog av hans fina solblekta seglarskor.
Vid det här laget sov pappa gott, jag kunde märka det då han snarkade ljudligt.
Jag gick till badrummet och fyllde ett glas vatten och ställde på hans nattduksbord. Fall i fall att han kanske skulle bli törstig under natten. Sen gick jag in till mig och började räkna får.
Pappa hade sagt att om jag inte kunde sova så kunde jag alltid räkna får, för förr eller senare så somnade man.
Jag tyckte det var lite läskigt att natta mig själv men eftersom pappa hade somnat med alla kläder på så måste han vara jättetrött och då vill jag helst inte väcka honom.
Så jag räknade och räknade och räknade – jag minns att jag räknade får tills det blev ljust ute. Sen somnade jag.
På morgonen var pappa uppe tidigt, det var nog hans dåliga samvete som väckte honom. Han var nyduschad, fräsch och fin och luktade gott av sitt rakvatten. Han var på det sättet alltid en fräsching. Han gjorde god frukost åt mig men själv åt han ingenting. Han sa att han inte var en frukostmänniska.
Han åt aldrig frukost. Han drack bara sitt kaffe, tog en morgoncigarett, till det på sin höjd en halv banan och ett stort glas vatten med två brustabletter i som han hällde ut ur ett guldigt rör. På röret stod det Treo Comp.
Pappa drack brustabletterna varje morgon och sa att det var hans morgonrutin, något som vuxna drack, inget för barn. Men konstigt nog kände jag ingen annan vuxen som drack de där brustabletterna förutom pappa T…
Vissa dagar när jag skulle åka till Ystad för att gå i skolan (en bilfärd på ca 15 minuter) så fick jag åka taxi dit. Ibland var det för att pappa var lite trött och någon gång var det för att han blivit av med körkortet.
Hur som helst var min pappa lite coolare än alla andra och det gjorde mig ingenting att komma i taxi till skolan. Tvärtom tyckte jag att det var lite häftigt.
Daddy Cool på Zambezi River under en safariresa till Zimbabwe, Botswana och Mocambique. Oh yes, självfallet bär han Speedos.
Vi gick också en hel del på krogen med pappas kompisar. Ibland bjöd han allihop på notan och det blev himla god stämning. Ju senare på kvällen det blev, desto roligare hade de vuxna och ju mer bus och hyss kunde vi barn hitta på.
Då passade jag på att gå till pappas kavajficka och plocka mynt och småsedlar som alltid låg där. Sen gick jag och köpte glass. En gång räckte pengarna till åtta kulor. Jag delade med min kompis och skröt sedan på måndagen i skolan att jag minsann hade köpt en åttakulorsglass.
En gång var pappa, min styvmamma och jag på fest utanför Malmö i ett stort fint hus med en lång inomhuspool. De vuxna minglade, de drack champagne, hade kostym och festblåsor på sig. Jag hade också en ny klänning kvällen till ära och jag minns hur fin jag kände mig. Det var som pappa sa, ett så kallat mingelparty.
Just den här kvällen fick pappa för sig att han skulle bada. Så han ställde till med en scen, bad om allas uppmärksamhet, tömde sina kavajfickor, snörade upp skinnskorna och ställde sig vid poolkanten. Och vips dök han i, iförd full kostym. Han simmade under ytan tills han nådde den andra kanten och sedan skuttade han upp, bugade och tog emot folks jubel och applåder.
Han var en kul kille min pappa.
Men alkoholiserad.
Detta är ett axplock av fragment som jag minns tillbaka från min uppväxt med pappa T. Vi hade väldigt roligt och jag for aldrig illa men när jag idag är vuxen så ser jag allt med klara ögon.
Den lilla flickan är borta och så även pappan.
Han var som alkoholister ofta är – extrem i sin person och hans missbruk avspeglades i allt han gjorde. Min pappa levde med ett gediget missbruk under hela min uppväxt fram till hans död då jag var 21 år gammal.
Jag ”såg” det inte när jag var liten men jag var ändå så pass medveten att jag ibland valde bort att dela viss information med mamma & pappa L. Jag liksom kände på mig att de inte skulle bli så glada över vissa grejer så jag valde att utesluta dem helt enkelt.
Barn är väldigt mycket mer klarsynta och betydligt smartare än man tror. Och jag förstår idag att jag var medberoende i allra högsta grad.
Jag gjorde saker omedvetet (men innerst inne väldigt medvetet) för att täcka upp för Papsen, i alla de möjliga olika situationer. Jag ville att alla skulle älska min pappa, precis så mycket som jag gjorde.
Han var visserligen fantastisk men jag fick honom att framstå som helt skrupelfri. Och det var han långt ifrån…
Jag vill minnas att jag någon gång under mina tidiga tonår tog upp hans alkoholkonsumtion med honom och han svarade då bryskt det klassiska att en alkoholist är en person som dricker ren sprit och sitter på parkbänken.
Min pappa satt varken på någon bänk och drack definitivt inte fulsprit. Han drack ju bara enligt egen utsago, fina, goda viner – men i betydligt större utsträckning än alla andra.
Där slutade den diskussionen.
Alkohol i kombination av nikotin (han var storrökare i 50 år!) och på sluttampen även antidepressiva- och ångestdämpande tabletter var en del av hela min pappas vuxna liv.
När hans tredje fru (min styvmamma sedan jag var 8 år gammal) hastigt insjuknade i leukemi så pallade han inte trycket.
Missbruket eskalerade och han valde att ta sitt liv.
Det bör tilläggas att min pappas familjs sida har en gedigen historia av självmord och psykisk ohälsa.
Men det hade han kunnat få bukt på om han själv hade varit mottaglig och velat bearbeta det. Det var som att han gav upp innan han ens försökt få rätsida på sitt liv.
Jag tror att han såg sig själv på ruinens brant. Att han bestämde sig att han var för illa däran och tog därför för honom, den enklaste utvägen.
Han tillät sig att skördas som ett offer för sitt missbruk. Och sedan göra en självvald sorti så han slapp skämmas och stå till svars för sitt handlande.
Han var feg. Men också sjuk.
Sjuk i sjukdomen som heter Alkoholism. Sjuk i tillståndet som heter Deprimerad.
För mig oerhört lätt att glömma i all frustration, ilska och sorg.
Hur mycket jag än älskar honom så ska jag ska aldrig, aldrig ska gå in hans fotspår. Jag ska varken bli missbrukare eller självmordsbenägen. PUNKT.
Jag vet hur det är att vara anhörig. Och jag önskar ingen det helvete och den enorma sorg och besvikelse det innebär att bli lämnad kvar…
Jag älskar livet mer.
Mina vänner, just a reminder.
Över 320 000 människor i Sverige är beroende av alkohol och ytterligare 700 000 dricker så mycket att de riskerar att bli det eller att skada sig själv eller andra.
Alkohol är inblandat i åtta av tio misshandelsbrott.
Vart femte barn lever i en familj där minst en förälder dricker för mycket alkohol.
Som alla vet är dessutom alkohol ofta en inkörsport till tyngre droger och missbruk.
Mycket mer nyttig och ögonöppnande information finns att hämta på IQ.se – väl värt ett besök.
Lika gott som farligt.
Snälla, var observanta på missbruk – såväl hos er själva som hos anhöriga, vänner och kollegor.
Var klarsynt och stark och gör allt som står i er makt för att sätta punkt långt innan ni själva eller någon närstående börjar närma sig botten.
Men ta aldrig på er skulden för någon annans missbruk. Man har alltid ett val.
Katarina Briem 